Vad har hänt från dagen jag började att äta LCHF?
Dagen jag började, eller ja, sluttampen av sista graviditeten så började jag trappa ner på bröd, pasta, ris och socker. Ingen cold turkey här inte. Utan ganska liberalt.
Den 7 januari 2013, dagen efter Scotts dop och Polly’s dopdag så gick jag all in. Första och andra veckan vill jag minnas var jag seg och trött men sen vände det. Huvudvärken släppte och kroppen gick in på fettförbränning.
Intresset av inte bara mat men även hälsobiten började intressera mig mer och mer. Jag bestämde, jag ska bli kostrådgivare. Och då var ju självklart valet Anna Halléns Utbildning och det har jag inte ångrat en sekund.
Så här såg jag ut två veckor efter start.
Inget jag är stolt över men som jag ändå accepterat på någotvis. Jag är faktiskt glad, idag, att jag gick upp så mycket under mina graviditeter. För annars hade jag ju inte lärt mig allt jag kan idag.
Jag har lärt mig att slappna av, lärt känna min kropp och jag har lärt mig hur kroppen fungerar både på ett personligt plan men även fysiologiskt.
Jag har lärt mig att tålamod och stresshantering är delar av nycklarna för en lyckad viktminskning.
Och ni är många där ute som stressar, pressar och pushar. Resultatet blir ofta en kropp som slår back-ut.
I snitt över 62 veckor så har jag gått ner 0,51kg.
Vissa veckor mer och många veckor ingenting.
Jag har stått still och jag har varit less, inte haft den där tanken någonsin att nu ger jag upp. Men jag har känt att tålamodet har vart nästan slut.
Men med långsiktiga mål så har jag kommit hit där jag är idag. Och jag vet att är du på samma resa som jag varit så kommer du nå ditt mål. Med tålamod i din ryggsäck och medvetenheten hur vardaglig stress påverkar oss.
Jag har gått från att äta LCHF och hålla mig inom “ramarna” till att nu äta så arteget jag kan. Givetvis fortfarande glutenfritt och med fullfetter.
Jag har ändrat sättet jag tänker och sättet jag ser på mig själv. Jag vet att jag nu drar små storlekar men ibland så hänger inte huvudet med. Men det kommer. Det är mitt nästa steg. Att mentalt hinna ikapp.
Det är inte lätt att bearbeta att man som störst dragit jeans i 34 och de varit tighta och nu kommer jag i 27/28. Eller att toppar förr varit XL och nu funkar en XS/S.
Jag vet det. Jag ser det. Men tar jag in det?
Den mentala biten spelar in lika mycket som den fysiska.
Jag har lärt mig så otroligt mycket om kost, tillskott, kroppsliga funktioner, näringslära, träning och avslappning.
Jag har lärt mig att älska träning. Förr. Ja då var jag en riktig soffpotatis som mest tyckte min sambo var jobbig som tränade flera gånger i veckan. Nu är vi på samma ställe. Jag mår bra av träning.
Och även om jag inte klarar mer än två ordentliga dips med min egen kroppsvikt så är jag förbannat nöjd. Jag tar min egen vikt och lite till i marklyft och jag tänker inte sluta träna för att jag nått mitt viktmål.
Nu måste jag hitta andra små mål att motivera mig. Jag funderar på att läsa Addiction Medicine hos Bitten och jag har som mål med min träning att jag ska få lite mer definierade muskler och en bra kondition. Eller om jag ska läsa något hos fantastiskt kloka och dessutom supertrevliga Maria Helander.
Och med det här hoppas jag att du, om du behöver ser att tålamod är en av dina nycklar i din viktminskningsresa.
All Kärlek och massa kramar,
Mickan
kostologik 