Den där ångesten?! 

Mår DU bra? Mår DU så bra du kan må? 

Mår du bra med maten, med jobbet, med livet? Gör du allt rätt? 

Det är inte lätt att må sitt bästa jag. Speciellt inte i dagens sociala värld. Speciellt inte när konton man följer väljer vad som ska publiceras till allmänheten. 

Stora instakonton och bloggar pekfingrar i ämnen som de inte har en blekaste om. Målar upp en ödmjuk bild av sig själva för att de kan och vill. Det säljer mer. Klickräknaren tickar. 

Ämnen som berör tas upp, ibland bra och inte allt för sällan såna som skapar än mer ångest än det dagliga hos många av oss “vanliga” kvinnor som inte är sjukligt sjuka av en beroendepersonlighet. För handen på hjärtat, många av oss är känsliga mot socker, gluten osv och jag är allt för en artegen naturlig kost. Men långt ifrån alla är gravt sjuka eller har en så stor beteendestörning angående mat. 

Alla har vi någon “störning” eller trigger eller hur 😉 men det gäller ju oavsett kostval. Visst kan man förebygga med kost. Kosten påverkar med än man tror. Men grunden finns där redan. Det psykologiska. Ditt tankesätt. Allt hänger liksom ihop. 

Jag tror på en ren och närproducerad kost. Men jag tror också att det är en handfull som är så gravt och så sjukt “sockerberoende” likt en alkoholist. Många slänger sig med termen sockerberoende, kolhydratsberoende som om det liksom är enda lösningen på allt och det är så fel. Vissa är på riktigt, riktigt sjuka och behöver proffesionell hjälp men många utnyttjar också termerna. 

Jag avskyr när man man målar upp att kolhydrater är boven i dramat. Det är det inte. Det är en byggsten precis som protein och fett. Kolhydrater är precis lika användbara och nödvändiga som resterande för en funktionell kropp. Skillnaden är VAD för kolhydrater man väljer. Likaså med VAD för protein och VAD för fetter. Du som äter naturligt och medvetet inte stoppar i dig margarin. Men chips eller lösgodis går bra? Hm. 

Hur är logiken där? Jag kan inte svara på det. För jag äter inte margarin. Alls. Kommer inte in i mitt hus. Men jag äter chips. Jag äter lösgodis. Jag gör det. Inte dagligen. Inte ofta men då och då. En logik som inte går ihop eller hur? 😂 

Något jag inte kan svara på. Mer än att “det är gott”. Jag är bara människa. En som varit överviktig men utan sockerberoende. Få förunnat kanske? 


Tillbaka till inledningen. Att må sitt bästa jag är svårt. Man ska balansera kosten, träningen, familjen, jobbet, egentiden, hobbys, vänner osv. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Mår du bra inom ett område så är det inte tillräckligt. Du måste må bra inom fler områden. Se det som en balansbräda, ju fler steg du tar för att få den att tippa ju närmare mål är du. Börja med en sak och jobba vidare. 

Hatten av till dig som jobbar på ditt bästa jag!

Låt inte sociala medier ge dig “mer” dålig samvete än du redan har. Prioritera vad som är viktigt för dig och någonstans där inne i din kropp som är fylld med känslor och ett hjärta som bankar så kommer du att känna vad som är rätt för dig. 

Det är sällan vad någons instagram eller blogg eller krönika säger. 

Lita på dig själv och ditt hjärta, din magkänsla. 

Du som är förälder. Du vet precis vad jag menar med: Lita på magkänslan. Bara DU vet det bästa för ditt/dina barn. 
Vi gör alla så gott vi kan. Förälder. Ungdom. Sambo. Fru. Kvinna. Man. 

Långhelg

Vilken fin påskhelg vi haft. Lek och mys!

Renovering av dotterns rum. Är det något vi är bra på så är det team work. Jag får en idé och snabbt ska det gå. Helst igår. Mannen min kompletterar mig. Strategisk. Planering. Struktur.  Tapeten har hon valt själv.  Ny säng har hon fått. Nu ska bara resten bli klart. Har målat om hennes skrivbord och beställt nya knoppar. Ett riktigt flickrum.
  (Kass mobilbild)

Snart är ett projekt till ända. Då får nästa ta vid. Charmen med hus. Älskar när det händer grejer hemma. Nu är våren här så snart dags för trädgården att få lite kärlek.

På tal om kärlek. Idag har vi varit och tränat tillsammans, mannen och jag. Det händer inte ofta. Senast var nog innan Scottis var född. Vi brukar ju väldigt sällan tumma på tid med barnen eller träna när de är vakna. Men idag så önskade barnens moster att mysa med dem så vi passade på. ❤️ tack! Verkligen uppskattat från alla håll. 

Tiden flyger. Men ändå. Känns som den står still men ändå inte. Lika många år jag bott utomlands. Lika många år sedan är det jag flyttade hem. I helgen firar vi årsdag och ska njuta av lite lugn och skön faniljetid, varvat med en del renovering höhö.

Att ta hjälp

Jag vet hur jag ska gå ner i vikt. 

Jag vet hur jag ska gå upp i vikt. 

Jag vet funktionen de olika råvaror och livsmedel har på och i vår kropp. 

Och jag vet hur jag ska anpassa råd efter individ och jag vet hur jag bör äta själv för vissa mål.

Jag är heller inte fullärd. Blir man någonsin det? 

Medan jag viktminskade var det enkelt. Inte enkelt som en rak motorväg utan mer enkelt eftersom jag kunskapen besitter. Att utvärdera och anpassa kosten efter mina mål och min kropp fick mig att nå mina mål. Så länge mitt mål var att gå ner i vikt var det hanterbart. Att hålla vikten plus minus något kilo är inte heller det stora problemet. Mitt problem dök upp när jag ändrade fokus. När mitt mål blev att bygga muskler, forma kroppen och få dem synliga på ett hälsosamt sätt. För inte vill jag tappa muskler till priset av att minska i omfång. 

Hela min viktminskning så har jag ätit lchf och sedan övergått till en mer artegen kost med naturliga fetter för att min vikt hålla, där är ju även min utbildning sig grundad som ni vet. Men ju mer träning jag lagt in i min vardag ju mer van blev min kropp med min kost. I höstas så kände jag att just den där fitnessbiten inte riktigt gav mig de resultat jag önskade… Den kost min kropp krävde för prestation och ökad muskelmassa, den kostens kunskap jag inte riktigt besitter ut i fingerspetsarna. 12 veckor mellan bilderna.

 Jag är inte sämre än att erkänna när jag saknar kunskap. Så jag anlitade en coach. En fantastiskt kunnig sådan. Ren Styrka heter hennes sida. Kräsen som jag är och krav som jag har vad gäller kosten och dess renhet fick jag stort gehör för. Ett riktigt bra upplägg där även jag lärde mig en del. Fördelning, när, var och hur. Hur min kropp påverkas. Det finns många duktiga kostrådgivare där ute. Men det är ett fåtal Kostrådgivare jag verkligen har tillit för och som jag skulle rekommendera vidare. Maria är en av dem. 

Och visst som svar på en fråga. Givetvis gick jag på ett schema inriktat på en fitness-deff men med “ren mat” eftersom jag vill att mina muskler jag slitit för ska synas lite mer men inte enbart utseende mässigt utan även för att mentalt pressa mig. Vad klarar jag av? Skulle jag klara av att ta mig till en scen? Nääää…. Eller Jo visst det skulle jag men det skulle inte för mig vara värt det, i dagsläget. Tiden det skulle kräva är tid jag hellre lägger på min familj och mina vänner.

Det är ju faktiskt bara att erkänna. Att oavsett vad var enskild individ säger så finns det alltid ett uns fåfänga där bakom. Även om man primärt äter för hälsa, för att bli av med krämpor eller för att man har en autonom sjukdom osv. Så gör vi det till stor del även för att “se bra ut”. Jag kan bara hoppas att de flesta av oss gör det för oss själva. Men så är ju sällan fallet. Någon säger sig inte bry sig, men det är nog sällan riktigt sant. Vi ser uppdateringar på sociala medier som kryllar av “älska dig själv” och det stämmer, för du måste älska dig själv med och utan brister. Vi ser också konton (oftast instagram) som predikar “jag är nöjd precis som jag är” och jag hoppas innerligt att det är sant. Men man kan ju undra ibland… För visst finns där säkert ett uns av fåfänga som kryper fram när man står framför spegeln i en dagens outfit och fotar. 

Således även jag med mina selfies, gymbilder och framstegsfoton.

Jag är sällan nöjd. Jag är nöjd för stunden. Jag är nöjd med min dagsform och vad jag åstadkommer. Jag är nöjd med min träning för tillfället. Jag är nöjd med min tillvaro. Men skulle jag vara helt och hållet nöjd så skulle jag inte ha det drivet att prestera bättre. För att jag vet jag kan. Oavsett på hemmaplan, jobb eller gym.

Jag är däremot tillfreds och lycklig.

Jag tränar för min skull. För att jag har ett stillasittande jobb. Jag tränar för att JAG tycker det är snyggt med muskler men allra främst tränar jag för att jag tycker det är riktigt kul och jag pressar mig själv. 

Samma kan vi ju applicera på allt. Vi sminkar oss. Vi fixar håret. Vi klär oss fint. Vi ska göra det för oss själva och för att det får oss att må bra. Så är det. Så borde det vara. Men någonstans där bryr vi oss generellt alldeles för mycket vad andra tycker. Eller mer så, vad vi tror att andra tycker. 

Jag är nöjd. Skulle man applicera jag är nöjd i en relation. Hamnar man inte då i något slentrianmässigt? Jag är tillfreds och jag är lycklig men jag kan alltid ge mer och tar aldrig för givet. Vi är ett fantastiskt team här hemma. 

Se framåt

Alla behöver vi positiva saker att se fram mot. 

Stora som små. Träning. Kost. Mentalt. Allt som utmanar och driver dig på ett positivt sätt. 

I fjol smet vi iväg på “smekmånad” till Rhodos. En fantastiskt lugn och skön resa. Barnen älskade det och vi också för den delen. Maten. Atmosfären. Värmen. Framför allt värmen. 

Japp. Smekmånad MED barnen. Det är en självklarhet i denna familj. Skulle aldrig lämna dem hemma. Skulle sakna mig sönder och trasig. 

 
Inte hade vi direkt planerat att åka på någon solresa detta året utan mer fokusera på huset. Men så kände vi att vi nog trots allt verkligen behöver det. Så. Så blir det. Först sol och sen blir det att ge huset den kärlek det behöver. Det finns tid för båda. Så skönt nu när vi båda landat i våra nya jobb och det mesta rullar på. 

   
 
Samma ställe som förra gången. För enkelhetens skull och för att vi trivdes så. Känns fantastiskt skönt att ha möjligheten att resa och även ge barnen en massa upplevelser. Vi har det så hektiskt under vardagen (som så många andra) så en familjesemester sitter fint att se fram mot.

 
Men först så laddar jag upp inför en dagstur till Stockholm med jobbet. 

Bokslut?

Det värsta och det bästa i en salig blandning. Det är väl ändå det som är livet?

Du vet när något är slut och något annat tar vid. Ungefär så känns det just nu. Tiden innan jul var välplanerad och strukturerad. Välplanerad i allt utom min träning och kost. Stressen att avsluta ett jobb på topp för att efter årsskiftet anta nya utmaningar. När 120% fokus läggs på en sak så blir det automatiskt så att orken inte helt räcker till att prestera på topp på alla plan. Jag sidoplanerade medvetet min fokus på min träning och lät den infalla när ork och lust fanns. Skönt faktiskt. Jag tränar ju trots allt enbart för att det är roligt och kosten är ju i mitt intresse också.  Win win att det hänger ihop.

Nu har jag installerat mig i min nya tjänst och den där extra glöden för träningen har infunnit sig. 

Fantastiskt vad jag trivs. Samma företag men en ny avdelning med en hel del nya kollegor. Superhärligt gäng. En hel del resor blir det också. Knappt har året startat och jag har redan infunnit mig i Malmö, Västerås och snart Stockholm. Spännande faktiskt.  

 Skönt att vakna upp en morgon och energin bara finns där. Den långa julledigheten gjorde definitivt sitt. Våren som nalkas kanske? Vad som är extra skönt är att det är ljust när man åker hem från jobbet… 

Vad får dig att må bra? 

Jag älskar att se fram mot något. Fokusera på positiva saker. Ljusare tider. Familjetid. Konsert med väninnorna. Renoveringsplaner. Inredningsplaner. Utlandssemester. 

Avdramatisera mat

Mat är laddat. Det är laddat att prata om hur man äter. Lika många varianter av kost som människor finns det. Så varför är det då så laddat?

I grund och botten är det bara DU som vet vad du mår bäst av. Visst kan man behöva hjälp och vägledning och det är helt okej. Ibland är det även nödvändigt med hjälp utifrån och på den vägen lär man sig ofta massor om sig själv. Man får insikt. Vad mår jag bäst av. Det finns inga facit och ingen kost är en andres exakt lik. Vilket förbryllar mig när jag ser “kost-kunniga” mata ut kostplaner till höger och vänster. Vad hände med att jobba utefter den enskilda individens förutsättningar och behov? 

  
Om du mår bäst av att inte ha koll utan gå mer på känn, om du mår bäst av att ha stenkoll och kontroll själv eller om du vill överlåta det hela till andra och bara följa ett schema då är ju givetvis även det helt okej. Det måste få vara helt okej. Främst måste det accepteras att alla är olika. Vissa äter kolhydrater, andra håller koll. Vissa äter fett i större mängd och andra frukt. Vissa äter fettsnålt och andra är vegetarianer.

Sen att man har åsikter och dessa grundade på värderingar eller kunskap är en sak. Jag står fast vid att konsumtion av gluten och socker inte är bra för hälsan, samma som att jag inte förespråkar lightprodukter eller läsk men det är mina val, i mitt kök. Trots att man vet så händer det ju självklart att även en kostrådgivare gör så kallade undantag. Konstigt vore väl annars. 

Att prata kost är fortfarande så himla laddat. Varför? Varför kan vi inte vara enade att var enskild individ säkerligen väljer det som känns bäst och således även mår sitt bästa. Det är ju sånt man får hoppas iallafall. Att alla väljer att må sitt bästa oavsett val av motionsform och kost. Ja visst, sen finns det dem som vill ändra men inte gör och det finns dem som börjar om varje måndag. Kanske är det inte vad som önskas och “karaktären” sätts på spel, testas…. Sällan är det karaktären det är fel på. Utan kunskapen. Bristen av den. 

Om det är att “bara vara”, att träna hårt och äta på ett visst sätt för att kunna sväva lite på helgen, att äta för att kontrollera ett beroende, att äta för att nå ett visst mål eller att äta för att hålla sjukdom i schack, det är helt okej. Du gör som du vill. 

Jag äter på ett visst sätt när jag alltoundtränar 4-5 dagar i veckan. Ett helt annat sätt när jag inte tränar alls. Ett tredje sätt när jag enbart fokuserar kondition likaväl som ett fjärde om jag enbart fokuserar styrketräning. Allt är så individuellt. Testa. Prova. Det är så du lär dig. Lär känna dig själv. Med det sagt blir man aldrig full lärd. 

Stressfri?

Stressen från jobb och vardag börjar lägga sig. Så här en vecka ledighet har gjort mig gott och jag har nästan 2 hela veckor kvar att njuta av familjen i lugn och ro. ❤️  

 Andats Rättviksluft med barn och lillasyster. Massa mys och chill med faster och familjen. Välbehövligt.

Kom hem till att mannen med vän satt klart panelen i köket. Ytterligare en grej att bocka av på min lista. Finfint blev det. Trots att det blev fel panel, haha. 

Idag känner jag av hur stressad jag faktiskt varit under hösten. Det har liksom runnit av mig. Vi njuter. Tar dagen som det är. Fixar lite. Shoppat lite. Myst massor. Lugn och ro. Imorgon. Första gången på bra länge. Ska jag ställa mig och laga en riktig “söndagsmiddag” fast det bara är onsdag. 

Pulkaåk och ladda inför nyårsafton ska vi också hinna med. 

Jag har dessutom bestämt att jag inte ska ha ett stort mål med min träning under 2016. Inte så stort som jag hade under 2015. Utan många mindre mål. Samma med min mat. Jag funkar så. Jag måste ha mål att nå annars blir det tråkigt. Jag måste utmana mig själv. Inte för att det är ett nytt år utan för att jag uppnått de mål jag satt under 2015. Det blir ingen nystart i och med det nya året. Det blir som vanligt, inga större förändringar. 

Avger du nyårslöften? 

Julmys

Att ställa ut färdkost till tomten dan före dopparedagen är spännande i små ögon. Än mer spännande när fatet är länsat och mjölken urdrucken nästkommande morgon. Extra spännande när man redan hälsat på Tomten som dubbelkollat om alla barn varit snälla. En fin tradition att vänner och barn samla till julmys, mat och lek. I år hamnade vi hos familjen Lundqvist. ❤️

 Det mest viktiga över julen måste väl ändå vara gemenskap, omtanke och kärlek? Inte antalet klappar, vem som får vad, hur mycket klappen kostat eller av vem man får. Det är ju trots allt tanken som räknas. Att tanke kan förmedlas i både akt och klapp ligger mig varmt om hjärtat och jag gärna ser att alla iallafall något får. Just det där att man tänker på någon. Att visa att man uppskattar någon. Där kunde jag dock vart värre, det kunde blivit en hel del fler klappar. Där är nog allt mannen min balans och var år inser jag att barnen nog allt klarat sig med lite färre. 

Själva julafton spenderades hemma i vårt hus. Tindrande barnaögon, busiga katter och kliande små fingrar som väntade och väntade tills Tomten med sin Nisse äntligen kom. Men innan det så intogs Jullunch i lugn och gemytlig anda med lillasyster och Mormor.

Strax efter Kalle Anka trotsades vind och regn, så till vida att lyktstolparna blinka, av Tomten med sin vän som runt huset strosa och vinka.   

 Vi avslutade vår kväll, bara vi fyra, med att pussla, leka och mysa. När barnen somnat så kröp vi upp i soffan och fortsatte kvällen med en film. Helt okomplicerat och så attans mycket värt.  

 Förmiddagen spenderades i pyjamas och massa mys. Så otroligt skönt att slippa stressa. Mys hemma hos svärföräldrarna har vi också hunnit med. ❤️

Adventskalender godis eller ej?

Nu är barnen äntligen stora nog att förstå det här med nedräkningen till jul… 

Ikväll ska vi se på julkalendern. Om vi får in tv-kanalerna. Japp vi är en familj som inte har tv i den bemärkelse. Först för att byggfirman glömde borra ett hål i väggen. Sedan för att jag råkade slänga det tilltänkta väggröret när jag för en gång skull tog en sväng till tippen… Och ja så har vi haft det sen typ jul i fjol.. Med undantag när balkongdörren stått på vid gavel så kabeln kunnat kopplats i. Ganska skönt och jag kan varenda barnfilm utantill numer. Det är ju tur det finns play-tv annars… 

Hur som helst. Tomten var och lämnade en paketkalender i helgen… Lyckan var total.  

 
Nedräkning. Idag. Fick de öppna varsitt paket. Dagens “påse” innehöll varsin liten gnuggis-tatuering. Tänk att det inte behöver vara så mycket för att de ska vara nöjda och glada. 

Jag tycker att de får tillräckligt med godis och sött som det är. Därför valde jag att göra en paketkalender. Inga dyra paket. Lite gnuggisar, hårspännen, läppsyl, klistermärken, dinosaurier, strumpor och några otäcka små flygfän och kräldjur som sonen så mycket älskar. Det är ju liksom själva grejen att räkna ner till jul. 

Jag läste en krönika häromdagen att man skämmer bort sina barn om de får paketkalender. Ja ja. Må så vara fallet. Och de hade säkert varit nöjda med en pappkalender där man öppnar en lucka och får se en ny bild var dag. Att man som förälder gör det till en större grej än vad det egentligen är. Nåväl. Jag vill att mina barn ska ha traditioner och minnas jul med glädje. Vilket jag vet de hade gjort även utan en paketkalender. Men men. Mina barn är tacksamma och vet värde av saker och som all föräldrar så tycker man ju att sina barn förtjänar det bästa. 

Så ja. I år blev det en paketkalender fylld med kackerlackor, hårklämmor, strumpor och gnuggisar.

Hur gör ni?

Great Gatsby – party

I veckan blev jag firad på jobbet av kollegorna och i går blev jag firad av alla mina närmsta vänner ❤️ 

Great Gatsby-party hemma hos oss.  

 
Så fantastiskt bra och fina vänner jag har. De flesta har jag vuxit upp ihop med och vi har delat otroligt mycket i detta “gäng”. Första luciatåget. Första kyssen. Första hopptävlingen. Första fyllan. Första pojkvännen. Första brustna hjärtat. Första nakenbadet. Första konserten. 

Det är inte mycket vi inte delat med varandra på ett eller annat sätt. Jag är så tacksam. För varenda en av dem fyller liksom sin funktion i mitt liv. Nu har vi alla barn och jag hoppas att alla våra barn kommer se tillbaka på sin barndom/tonårstid med värme och kärlek och att de har varandra. Som syskon fast ändå inte. 

Även nya bekantskaper som utökats till vänskap. För visst är det så att vänner är den familj man väljer. 

 Jag bjöd på Persiko-Champagne som välkomstdrink. Maten bestod av italieninspirerad tapas. 

Västerbottenpaj. Minipajer med köttfärs. Oliver. Pesto. Soltorkad tomat grillad och vanlig. Brie. Chevre med honung. Mjukost med smaker av peppar, vitlök och tomat. Salami Milano. Salami Napoli. Salami någonting jag inte minns. Sallad. Buffel Mozzarella med basilika/tomat och olivolja. Laxrullar. Fröknäcke. Crostini. Grissini mm. 

Och till det bjöds Zinfandel, Ecologica och en salig blandning med öl.

  
Sen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Då det bakom min rygg hade fixats fram en tårta. En fantastiskt god men ful tårta. Århundradets fulaste bild, från en “emo-temafest” många herrans år sedan….  Det är tur man blir äldre. För så där hade jag aldrig släppt ut mina barn, haha!

 Inte nog med en galet ful tårta så fick jag ju present också.

Dessa människor ❤️ vad jag älskar er!

  
En alldeles perfekt Michael Kors. Tusen tusen tack fina ni! ❤️

Nog för att jag hade en helt fantastiskt fin och bra kväll så var det sådär extra mysigt när barnen kom hem från sitt pyjamasparty hos farmor och farfar ❤️ idag har vi myst i soffan med både tårtrester, chips och godis. 

Imorgon är det måndag. Ny vecka. Ny start. Men man fyller bara 30 år en gång😉

Och nu blev det här genast en “helt vanlig” blogg och ingen näringsinriktad kost/träningsblogg och vet du vad. Det gör inget. 

Bakom varenda en av alla de där stora bloggarna så finns det även där ett vardagsliv med undantag. Jag lovar.