Jag vet precis

 

 Jo men visst. Jag fick en så trist kommentar tidigare. “Vad vet jag som är smal!?”

 Ja vad vet jag?! Inte för att det spelar nån som helst roll om jag är smal eller ej. Men jag vet precis. Jag vet hur många tårar och hur mycket svett och vilja och tid som krävs. Det är inte lätt men det går. 

Jag har alltid pendlat upp å ner. Tröstätare som barn. Underskott som tidig tonåring. Stora lår som hästtjej. Spritsmalfet som tidig 20talare. Överviktig efter graviditeter mm. Och nu nästan 30 år gammal är jag alldeles lagom men jag sliter som ett djur och JAG VET PRECIS. 

Jag vet vad som krävs, inte bara på gymmet men även att tackla allt annat som hör till.. Jo men då är jag självisk för att jag “tar” mig träningstid. Jag tränar när mina barn sover. Punkt. 

Och ja visst det är säkert alldeles för många dammråttor bakom soffan och för många osorterade par strumpor i tvättstugan men vem sjutton tittar där. Jag vet att det går att träna hemma med småbarn. Det går att planera maten. Det går att tackla jobb och familj med gym. Allt går bara viljan och verktygen finns där. MEN det tar tid!!! 

Översta bilden är från min “träningsstart” och alldeles nästan helt nyförlöst. Min son fyller 3 i oktober. Lika lång tid som han är gammal har det tagit mig att komma dit jag är idag. Att veta var man kom ifrån skapar ödmjukhet. JAG VET PRECIS hur det känns. Varenda delmål. Alla minus. Tiden. Att vilja ge upp. Jag vet. 

Och just därför skapade jag mitt “kickstart-hemmaträningsprogram med kostrådgivning”. Mer info får du om du mailar info@kostologik.se

Advertisements

Mentalt slut

Månadsslut. Budgetar ska gå ihop på jobbet. Marginaler ska höjas. Avslut mitt i veckan. Jag har varit sjukligt stressad sen i fredags. Släppt allt. Nästan. Vad gäller min standardkost. Brukar bli så när jag stressar. Alltså denna stressen som är var månadsslut är intensivt och vartenda öre vänds på. Men denna månaden tog priset. Fasen vilket grymt team vi är på jobbet.

Japp. Jag har hittat mig själv långt ner i påskägget fyllt av choklad. Japp det var jag som åt upp all geisha. En eller två chokladtårtebitar (glutenfri å såååå god) å en glass eller tre har slunkit ner. Vad gör det om hundra år. Man är ju bara människa. Enda kruxet är ju att jag vet att jag mår så mycket bättre utan och jag har inga större problem att återgå till min vanliga trygga mat. Där jag mår som bäst och är som piggast. 

 

Fick till ett riktigt bra benpass på gymmet igår för att släppa på stressen. Rensa skallen och ventilera med bästa vännen. 

Ikväll. När stressen börjat lägga sig. Budgeten nådd med marginal och adrenalinpåslaget börjat släppa så blev det en kylig lång promenad. Alldeles själv. Bara jag. Mina tankar och vinden. 

Imorgon. Då blir det andra bullar. Då börjar vi om på noll. Imorn firar vi 5 år jag och min underbara man. Och om 25 dagar ligger jag i barnpoolen på Rhodos och steker i min kanariegula bikini medan barnen antagligen vattnar på mig med nån vattenkanna i hopp om att mamma ska växa förbi 160 strecket…..

Varför dränker inte jag min mat i fett?

IMG_4115Jag fick frågan igår: Varför äter du inte lika mycket fett som en del “andra” lchfare?

Det är faktiskt en jättebra fråga!!
Jag tillagar all min mat med smör/kokosolja eller mct-olja. Jag äter alltså mat som är högt i fetthalt, naturligt och rikt på fettsyror, laurinsyra mm.
Jag lägger inte alltid till fett vid sidan av för att jag äter även naturligt fettrik mat så som lax, avokado, nötter, oliver m.m Det här räcker tillräckligt för mig. Ibland lägger jag till extra och ibland inte, jag känner min kropp vid det här laget. Jag tror på variation i kosten. Precis som med valet grönsaker och proteinkälla. Bara för att jag inte dränker min mat i fett betyder det inte att jag inte äter en högfettskost som är kolhydratsnål, för det gör jag.
Jag äter lagom och tillräckligt med fett för att min kropp ska gå på fettdrift och jag har inte ett trasigt ätbeteendet (om du inte slänger ett paket geisha framför mig). Jag känner min mättnad och vet vad som är tillräckligt.

Att tesen fett bränner fett är sanning. Men mängden fett är helt individuell.
Jag vill njuta av min mat. Känna smaker och konsistens.
Jag vill inte dricka min frukost/lunch eller middag och heller inte dränka min mat i fett.

Valet är individuellt och jag säger inte att det är rätt eller fel. Det enda jag kan råda er att göra är att tänka logiskt, känn din kropp och fråga dig själv: HUR FUNGERAR JAG? NÄR MÅR JAG SOM BÄST??? ❤️

Att ta sig tid att reflektera

Det börjar sjunka in. Det har gjort det ett tag. Jag är smal. Det påpekas att jag är det. Högt och lågt. Bakom mig rygg och till mitt ansikte. Vänligt och ovänligt.
Vad andra tycker är egentligen inte relevant utan att jag hänger med är det som är viktigt. Jag vet att jag nu mer kan kalla mig “smal” vad nu egentligen det ska vara bra för. Att benämna sig själv med ett ord, att kategoriseras.

Jag är frisk. Jag är stark. Jag är hälsosam. Jag är bra. Och detta är inte definierat av kroppsstorlek. Jag var lika frisk, inte lika stark, nästan hälsosam och framför allt jag var bra även för 10kg sen eller 20kg sen, ja till och med 30kg sen. Jag mådde bra. Men idag mår jag bättre. Jag är dessutom piggare, gladare och aktivare vilket i sin tur gör mig till en bättre mamma.

Jag är en ganska stark människa till psyket. Jag har förstått även det på senare år. Men även här har jag vuxit. Lika mycket som jag blivit mindre i storlek har jag vuxit och lärt mig massor om mig själv och andra.

IMG_2792.JPG
Det har snart, i januari 2015, tagit mig två år att lära mig att älska mig själv. Att lära känna mig själv och min kropp framför allt. Jag kan inte hjälpa att vara ödmjuk och tacksam för trots allt har denna kropp varit hem till mina två underbara barn, den har tidigare varit med om x antal misshandlingsperioder matmässigt, alldeles för mycket festande och rökande och den har förvånat mig om och om igen med hur stark den är och vilken fantastisk känsla man får när man inser hur långt man kan pressa kroppen. Vare sig det är förlossning, löpning eller vikter på gymmet.

Att jag lagt om min kost, utbildat mig till kostrådgivare och tagit upp träningen är i grund och botten tack vare min underbara man och det kan ha varit det bästa jag gjort.
När man periodvis i livet mentalt bara vill gå sönder så har träningen varit min mentala räddning, där man bara kan vara sig själv, förbränna kortisol och där man inte behövt tänka på annat än sig själv och sin kropp. Det har stärkt mig. Inte att jag är smal.

Det här är inte längre en ren viktminskningsblogg utan mer “vad händer sen”…. För det är inte lätt.
Jag har satt mål med min träning, jag vill pressa mig själv steget längre.
Jag vill bli stark.

Inte bara vikt utan mentalt

Ibland blir jag förbryllad. Lite irriterad till och med.
Den gemensamma synen på många (tallriksmodellare) är att äter man LCHF så går man ner i vikt över en natt. En quick fix.
Det har tydligen gått jättelätt för mig, för det är tydligen den bilden jag förmedlar.

Bara för att jag gått ner över 30kg på ett års tid och sedan hållit min vikt plus minus något kilo nu ett andra år så har inte min resa varit rak. Långt ifrån. Letar ni i arkivet så hittar ni massor av gnäll och mentala hinder.
Ja jag har tappat en del i fettprocent det senaste året men också lagt på mig muskelvikt. Min “viktminskning” var klar och nu har jag andra mål.

För det är så. Man ändras.
Maten är simpel. Tekniken är svår. Den mentala biten är svår.
Har man en hel kropp så kan man gå ner en hel del kilon ganska fort. Min var inte hel. Inte mitt “viktpsyke” heller. Många är få förunnade att ha en hel kropp.

Det handlar inte bara om att få maten rätt. Det är tankesättet.
• Att inte stressa en viktminskning
• Att inte känna att man förbjuder utan att man väljer
• Att tycka om sig själv
• Att inte jämföra sig med andra
• Att lära känna sin kropp, tankesätt, mönster och beteenden
• Att ha ett mål med många delmål
• Motion och aktivitet (fysisk och psykisk)

IMG_1342.JPG
Självklart fungerar många andra viktminskningsmetoder kortsiktigt. Om vi nu i detta inlägg låtsas att LCHF bara är en viktminskningsmetod. För ja, så är det för vissa. Och det är inget fel i det. Det var det för mig också i början.
Innan jag förstod alla hälsofördelar och hur fantastiskt bra jag mådde.
Hur mina hormoner stabiliserades, PMS nästintill bortblåst. Min migrän försvann. Min energinivå är samma hela dagen. Min ork och min motivation.

Men. Har man inte motivationen så är det svårt att ta sig an något alls.

En del säger att LCHF inte passar dem. Det är så. Kanske maten inte funkar. Kanske motivationen tryter. Kanske har man inte tålamod eller så har man inte det psyket som behövs för att fullfölja något.
Eller så tycket man helt enkelt att vinsterna är för små för vad man får avstå. Helt individuellt.

Min resa har inte varit rak. Jag har gråtit. Svurit. Förbannat. Det är helt normalt.
Eftersom jag tydligen någonstans målat upp att min resa var en dans på rosor så måste jag lyfta att så är ju givetvis inte fallet. Ni som läst här sen start, ni vet.

Jag har lärt mig så mycket på vägen. Om mig själv. Om andra.

Att jämföra!

Jag ser hela tiden det där bekräftelsebehovet. Där man ursäktar sig för att man tar x-antal kilon i nån övning, där man skriver att man är sämre än andra eller att man kanske till och med är bättre än andra.

Jag blir så less. Uppriktigt ledsen. Det finns inga normer, regler eller ramar för vem som är bäst. Du är bäst. För dig själv.

Det är svårt. Jätte svårt att inte jämföra sig med andra. Speciellt när det gäller kost eller träning.

Jämför dig BARA med dig själv!!!

IMG_1822.JPG
Igår.
Jag jämför mig med mig själv. Idag. Det gjorde jag inte i början. Då jämförde jag mig med ALLA.

Vad leder det till? Sämre självkänsla. Sämre motivation.
Använd andra som INSPIRATION istället! Där du kan hämta idéer och tankar. Som du sedan kan applicera hos dig själv.

IMG_8392.JPG
När jag började träna. Januari 2013.

Jag kan inte jämföra mig med mina vänner heller. En är superlång och stark som en oxe, en annan är så målmedveten att min målmedvetenhet är ingenting i jämförelse och en tredje… Ja henne kan ja jämföra mig med haha för vi är precis på samma nivå, hon har snyggare och något längre ben än mig dock, men jag kan göra enbensutfall med vikt…..

Ser du hur galet det blir.
Du kan inte jämföra dig i styrka med någon som är 190 lång om du är 160. Om du inte är ett sånt där geni som räknar procentuellt.
Du kan inte jämföra en viktminskning med någon som kanske aldrig bantat eller viktminskat förr.
Du kan heller aldrig jämföra dig med någon som inte är du. För du är ditt bästa jag. ❤️

Årscykel, viktkurva?

I Januari börjar många träna, äta bättre “nystart” kallas de så vackert. Aldrig ser vi så många som tränar/promenerar osv. Snygg till sommaren….. Mitt snyggaste jag.

Kämpar på. Några trillar bort innan Mars.
I April ska man på banan igen, jag hinner innan sommaren. Sommaren kommer och man “unnar” sig, (njuter av livet)… Sommaren går mot sitt slut och nu ska “sommarkilona” bort….

Denna hösten ska jag vara mitt snyggaste jag. Mörkt och sämre väder, massa tid att träna och energi att äta rätt för mig!

Julen kommer och vi njuter “unnar” oss igen och vips så är det JANUARI igen…….

Blev vi vårt bästa snyggaste jag? Jag ser allra mest ett “jojobeteende” jag…

Jag är inte sämre själv och har absolut några “sommarkilon” att ta tag i men fokus i mitt huvud ligger på att främst få balans i kroppen igen och vill de där trivselkilona sitta där, ja då får de väl de….

Och vet ni… Tänk vad jag hade sparat mig ångest om jag kommit till denna insikt när jag var 20…

Svullo.

Men vad tusan. Jag har tappat greppet helt. Inte med mycket. Men med tillräckligt.
Jag måste komma på banan igen. Jag superreagerar på gluten på en gång men lik förbannat så kan jag inte låta bli.
Det är ju så. Det omvandlas så snabbt till glukos att du strax kräver mer. Sen mer. Och mer igen.
Jag tror (min teori) att vissa är mer benägna att vara beroende av själva omvandlingsprocessen än det rena sockret. Jag är en av dem. Inte själva kicken utan processen i kroppen, låter kanske konstigt?

Jag har liksom inga problem att sluta med det söta. Choklad. Aldrig intresserat mig. Men pasta. Ris. Bröd.
Eller nej egentligen inte. Mest pasta. Idag har jag ätit bra hela dagen. Tills ikväll. Thaimat. Orkade inte krångla idag. Blev ris.

En del av er kan göra så här. Äta lite av vart. I perioder kanske. För att sedan strikta till för att få magen på banan igen. Andra klarar inte det här.

Läs gärna inne hos My. My kämpar och har tips på många bra “verktyg” för att komma underfund med livet, att hitta vägar.

Jag har alltid varit lite “periodare”.
Nu har jag gett mig fria tyglar tills på måndag. På måndag ska här tas tag i maten. Även om det är semester. Som så många säger. “Unna dig”. Det kan vara det fulaste två ord jag vet.
Ät mat utan förbud, ät för att bli mätt och belöna dig inte med mat. Men utefter de förutsättningar du har.

Du kanske inte ens kan tänka bröd eller choklad utan att tappa fotfästet. Då kanske det inte är värt slit, svett och tårar.

Som ni ser så är det liks svårt ibland fast man har kunskapen. Nån som gör “rätt” hela tiden skaffar sig heller ingen förståelse eller erfarenheter. Erfarenheter, känslor osv som jag faktiskt kan använda som kostrådgivare.

Inspiration

Inspiration. Hur får man inspiration till blogginlägg?
Alla som uppdaterar frekvent. Även jag. Det går i perioder. Ibland är man på hugget och kan pumpa ur sig bra inlägg efter det andra.

Nu ligger min fokus på bröllopet. Därför är min “draft-korg” full med påbörjade inlägg och tankar jag haft det sista. Men jag har liksom inte haft inspiration att slutföra dem.

Jag har precis gjort min andra vecka på nya jobbet och jag är så glad, jag trivs verkligen och alla är så himla goa, fast de flesta har jobbat tillsammans i flera år, vissa över 30 så är de så snälla och släpper in mig i deras gemenskap.
(Jag har sagt det förr) Jag har länge länge saknat mitt gamla jobb på Irland som Kvalitets Tekniker / Skandinavien Säljare. Kan man vara kär i ett jobb så var jag nog det. Jag har samma känsla här, nu med detta jobbet. Dessutom så är det ju inte fy skam att jobba med en av sina bästa vänner ett par dagar i veckan. ❤️
Jag pendlar 12 mil om dagen och det är det verkligen värt.

Jag fick ett så gulligt meddelande idag av min gamla kollega Ralph på Suretank, att de saknar mig och att jag måste komma och hälsa på. Sånt värmer.

Just nu. Just nu är det liksom fokus på familj. Jobb. Bröllop.
Åh vad jag längtar. Ja just det. Jag har bytt namn också. Ett gammalt släktnamn. Bara det har varit en lååååång procedur, men nu är det klart och jag har sedan lite mer än en vecka tillbaka haft ett nytt namn. Spännande. Känns konstigt. Resten av familjen tar sina på bröllopsdagen.

20140613-235931.jpg
Morgonkaffe på väg till jobbet i min bulletproofmugg från Succeeder där ni även kan köpa bla MCT-oljan.

Alltså. Det gör så gott för själen att ta på sig “kontors”-kläder var dag. I love it! Jag plöjer igenom klänningar och pennkjolar. Välbehövligt. De har behövt dammas av.

Maten?
Jag har lagt ner nedräkningen. Jag varierar bland dagarna om det blir två eller tre måltider. Beror på om jag är hungrig eller ej. Igår förberedde jag lite lyxigare matlådor till mig och Ullis. Shit vad mätta vi blev.

20140614-000355.jpg
Slungad spenat och noppad basilika som botten. Lax och räkor som jag blandade med riktig fetaost gjord på getmjölk. Pinjenötter. Pesto. Olivolja. Avokado.
Så jädra mättande och gott. Vi orkade inte hela matlådorna.

Jag fick frågan. Är du glutenallergiker?
En av mina trevliga kollegor är det nämligen så vi diskuterade fördelarna och även olika knäcke recept, jag rekommenderade ju givetvis mitt eget men även Birgittas knäcke. Men då kom frågan av en annan kollega.
Jag trodde faktiskt det skulle bli lite diskussion när jag berättade varför. Men icke. Utan mer nyfikenhet och undran. Så jag var i mitt esse bra länge.

Var ligger din fokus?

Fokus. Målbild. Delmål. Belöning.

När man lägger om kosten till LCHF/paleo/arteget/glutenfritt osv så har man tagit ett steg.
Man har gjort ett val och man har ett mål i sikte. Om det så är för en bättre hälsa, viktminskning, sjukdom osv är väldigt individuellt. Jag kommer vinkla mig lite mer åt viktminskning den kommande tiden för att sedan gå in på inflammatoriska fördelar med vår kost. Hoppas ni hänger med?

Men vad som är gemensamt hos alla är att vi har valt och vi har således ett mål. Oavsett om det är -30kg, -20kg, -10kg, viktuppgång, lindrad värk, diabetes, fibro, IBS, PCOS, bråkande mage, hormoner osv. Alla har vi något sätt ändå ett mål. En målbild.

Fokus. För att behålla fokus behöver man ibland delmål. Speciellt under en viktminskningsresa. Äter man för hälsa, sjukdom osv så brukar nästa steg till större delen handla om hur man lär känna sin kropp, vad man klarar av och hur man gör det här långsiktigt. Som viktminskare så upptäcker man samma saker och reflekterar över samma men en sak som skiljer är det där med tålamod, att man vill gå ner i vikt snabbt. Därför är det viktigt att här även sätta upp delmål. Att man bryter ner sitt ultimata mål i små delar och belönar sig själv på vägen. INTE belöning som i att ÄTA. Utan genom att göra något för dig själv. Allt blir så mycket lättare när man har ett mål som inte är milslångt bort.

20140503-133235.jpg
Mitt stora mål från början var -25kg.
Jag hade ärligt inte hälsan i åtanke i början utan till större delen bara vikt, vikt, vikt cirkulerade i min skalle. Tyvärr. Men ganska snart. Så såg och kände jag alla hälsofördelar. Jag började dessutom träna och blev än mer peppad var gång jag kände att jag orkade mer och mer.
Mitt stora mål på -25 fanns givetvis fortfarande kvar och jag hade som mål att nå det på min sons 1 års dag. Galet jag vet det idag. Men på något sätt lyckades jag. Jag la om min fokus. Min fokus som från början bara handlade om förlorade kilon och att bli “smal”.

Min fokus ändrades till att må mitt bästa jag och vara den bästa mamma jag kan medan jag gör denna “resa”. Det var FÖRST när jag släppte denna evinnerliga fokus på minus som jag började tappa ordentligt i vikt! När jag släppte fokus på mat och bara åt avslappnat, för hälsa och välmående med viktminskning som bonus. Jag vet att det inte fungerar för alla, alla har vi olika historia och olika kroppar men ett avslappnat ätbeteende är något jag önskar er alla.

Ofta när man viktminskar så börjar man intressera sig för träning, inte alltid och med den här kosten kan man gå ner i vikt ändå, men jag tycker att man bör röra på sig, lite var dag.
Jag var världens soffpotatis innan jag denna gång började träna. Som yngre var jag väldigt aktiv då jag hade hästar, tränade och slet i stallet flera timmar var dag. Sen blev jag lat.

20140503-134838.jpg
Ett foto från mina första gånger på gymmet, inte en muskel i sikte men jag var så jävla nöjd att jag hade tagit mig dit. Att jag själv började känna skillnad i min kropp.

Många av er viktminskare är rädda för att tappa kontrollen, vad gör jag när jag är färdig?
Jag var också rädd. Rädd att tappa fotfästet. Men sen jag började äta för hälsa och dessutom så för mig, så blev träningen min fristad, min avslappning och var jag idag lägger mina mål.

20140503-135127.jpg
Jag tycker inte om att träna utan mål. Jag måste ha något som är en morot för mig. Jag är som en död slapp fisk om jag inte har något att ta mig mot. Vare sig det är för att optimera i min träning. Att testa nya metoder. Mer kh. Mindre kh. Mer mejerier. Mindre mejerier.
Jag älskar att tävla mot mig själv och gör det mest hela tiden. Nu. Med åren så har jag släppt det lite och låter det sporra mig istället. Förr kunde jag ge mig själv absurda tvångstankar av att vara på detta sätt.

Ska jag ut och springa så måste jag ha ett mål. Ett slut. Inte själva rundan utan mer att jag har som mål att förbättra min kondition. När jag styrketränar så har jag som mål att långsiktigt bli stark och just nu har jag lagt fokus på mina armar. Då det är något jag haft många hjärnspöken över.

Var du lägger din fokus är bara du som vet. Men var inte rädd när du ser att du närmar dig ditt mål. Antingen är du som jag, du behöver fler mål, andra utmaningar. Eller. Eller så är du helt enkelt en sån människa som kan slappna av och fira din seger, luta dig tillbaka och säga “jag är så jävla grym, jag gjorde det”.

Oavsett så måste du se till hur du är som person. Vad du har för mål, inte vad andra tycker du ska ha som mål och heller inte hur andra tycker du ska ta dig dit, det är du som bestämmer och känner dig själv allra bäst!

Var ligger din fokus?