Att vara stolt är inte fåfänga

  

Jag började med det här utgångsläget (vänster bild). 

För 3 veckor sedan var formen så här (höger bild)

  

Idag. Är min form så här. 

Alltså. Jag dör. Min kropp är grym! 

En gång för längesen hade jag en vag önskan om att “någon gång i mitt liv ska jag ha mer än en ruta på magen” 😂 en sån där lite fånig fåfäng tanke som legat där och skvalpat i bakhuvudet sen sista barnet föddes. 

En sån där tanke man håller för sig själv för det känns så långt bort. En tanke man nästan skäms för. Att man känner sig så fåfäng på något vis och att det är lite tabu. 

Men min kropp är ju helt fantastisk. Den har burit två barn. 

Den är stark. 

Jag är stark! 

Och jag är faktiskt så sjukt stolt! 

Advertisements

Jag vet precis

 

 Jo men visst. Jag fick en så trist kommentar tidigare. “Vad vet jag som är smal!?”

 Ja vad vet jag?! Inte för att det spelar nån som helst roll om jag är smal eller ej. Men jag vet precis. Jag vet hur många tårar och hur mycket svett och vilja och tid som krävs. Det är inte lätt men det går. 

Jag har alltid pendlat upp å ner. Tröstätare som barn. Underskott som tidig tonåring. Stora lår som hästtjej. Spritsmalfet som tidig 20talare. Överviktig efter graviditeter mm. Och nu nästan 30 år gammal är jag alldeles lagom men jag sliter som ett djur och JAG VET PRECIS. 

Jag vet vad som krävs, inte bara på gymmet men även att tackla allt annat som hör till.. Jo men då är jag självisk för att jag “tar” mig träningstid. Jag tränar när mina barn sover. Punkt. 

Och ja visst det är säkert alldeles för många dammråttor bakom soffan och för många osorterade par strumpor i tvättstugan men vem sjutton tittar där. Jag vet att det går att träna hemma med småbarn. Det går att planera maten. Det går att tackla jobb och familj med gym. Allt går bara viljan och verktygen finns där. MEN det tar tid!!! 

Översta bilden är från min “träningsstart” och alldeles nästan helt nyförlöst. Min son fyller 3 i oktober. Lika lång tid som han är gammal har det tagit mig att komma dit jag är idag. Att veta var man kom ifrån skapar ödmjukhet. JAG VET PRECIS hur det känns. Varenda delmål. Alla minus. Tiden. Att vilja ge upp. Jag vet. 

Och just därför skapade jag mitt “kickstart-hemmaträningsprogram med kostrådgivning”. Mer info får du om du mailar info@kostologik.se

Varför dränker inte jag min mat i fett?

IMG_4115Jag fick frågan igår: Varför äter du inte lika mycket fett som en del “andra” lchfare?

Det är faktiskt en jättebra fråga!!
Jag tillagar all min mat med smör/kokosolja eller mct-olja. Jag äter alltså mat som är högt i fetthalt, naturligt och rikt på fettsyror, laurinsyra mm.
Jag lägger inte alltid till fett vid sidan av för att jag äter även naturligt fettrik mat så som lax, avokado, nötter, oliver m.m Det här räcker tillräckligt för mig. Ibland lägger jag till extra och ibland inte, jag känner min kropp vid det här laget. Jag tror på variation i kosten. Precis som med valet grönsaker och proteinkälla. Bara för att jag inte dränker min mat i fett betyder det inte att jag inte äter en högfettskost som är kolhydratsnål, för det gör jag.
Jag äter lagom och tillräckligt med fett för att min kropp ska gå på fettdrift och jag har inte ett trasigt ätbeteendet (om du inte slänger ett paket geisha framför mig). Jag känner min mättnad och vet vad som är tillräckligt.

Att tesen fett bränner fett är sanning. Men mängden fett är helt individuell.
Jag vill njuta av min mat. Känna smaker och konsistens.
Jag vill inte dricka min frukost/lunch eller middag och heller inte dränka min mat i fett.

Valet är individuellt och jag säger inte att det är rätt eller fel. Det enda jag kan råda er att göra är att tänka logiskt, känn din kropp och fråga dig själv: HUR FUNGERAR JAG? NÄR MÅR JAG SOM BÄST??? ❤️

Krångla inte så mycket

Som myror. Som myror på hela kroppen kliar det. En känsla jag haft hela veckan. En slags rastlöshet.

Jag har striktat till min kost efter jul. Inte så att jag sätter förbud. Tvärtom. Jag får. Men vill inte. Jag är sån där. Periodare. Inte så att jag vräker i mig “skräp” men väljer lite mindre nyttig mat som egentligen inte passar min väg mot mitt mål.
Nu har jag fokus på att öka i vikter och uthållighet på gymmet. Jag vill bli stark. Starkare. För att bli det måste jag få i mig tillräckligt med energi och byggstenar. Jag har därför medvetet (jag avskyr det ordet men finner inget annat passande) valt att öka upp mina kolhydrater lite. Jag mäter inte. Men jag har lagt till exv lite rödbeta, palsternacka, sötpotatis i min kost. Jag lagar matlådor för hela veckan så mitt högre intag blir alltid på lördagar då vi precis som de flesta andra myser lite extra. Jag ska framöver förklara varför jag valt att justera så här.

Många av er funderar nu på hur ska ni hålla motivationen på topp. Hur ska ni lyckas? Karaktär? Huvudfokus på mat eller träning?

Det har inte med karaktär att göra. Det har i grund och botten med beslutsamhet att göra. Det är DET som är det avgörande. När du väl har bestämt dig och sen bryter ner ditt mål, ja du måste ha ett mål (ett fokus), det är först då du kan börja din resa. Att bryta ner ditt mål i många små mål är vägen till att lyckas.

IMG_3378.JPG
Det känns jävligt långt bort. Det där målet. Eller hur…..
Många tårar blev det i början. Men sen en dag vänder det liksom.

Många gånger har jag “tagit beslutet” men aldrig tidigare brutit ner det i delmål eller med samma fokus som denna gång.
Jag har pendlat upp och ner i vikt under hela mitt liv. Periodare ni vet. Känslostyrd.

Att använda mina barn som motivation har varit min “morot” och är fortfarande. En aktiv pigg och glad mamma är vad de förtjänar. Inte en mamma med dålig självkänsla, bitterhet och önskan om att “det kunde vart bättre”. Aldrig att jag vill att de ska ha en mamma som aldrig gör saker med dem pga missnöje med sig själv. Aldrig.

Det är DITT ansvar att må ditt bästa jag. Ingen annans.

Det är ju så lätt det där att man fastnar i ett invant beteende. Ett som kanske inte är så bra egentligen. Tanken på en nystart är god. Sen kommer du inte längre? Varför?

Bestäm dig. Fokusera. Målmedvetenhet. Livet.

Jag hävdar självklart att gluten och socker är boven till mycket. Räkna kolhydrater i början vid kostomläggning, håll dig till livsmedel under 5gr/kh per 100gr. Lär dig. Läs innehållsförteckningar. Undersök och testa.

Men kanske mitt VIKTIGASTE råd. Var INTE kolhydratsrädd!!!!
Jag läste i en tråd på Facebook idag en lång diskussion om huruvida te var jordens undergång eftersom det “innehöll” 1-4gr kh/100gr och att “dagskvoten” av kolhydrater var fylld efter respektive 4 släta koppar te. Sånt här skrämmer mig lite.

Mörkgröna bladgrönsaker som är så himla nyttigt, fullt av vitaminer och mineraler bla folsyra som är essentiellt. Ägg som är det coolaste livsmedel vi har, innehåller nästan allt utom C-vitamin. Kokosgrädde. Broccoli.

Jag kan rada upp hur många nyttiga livsmedel som helst som då inte passar in i “dagskvoten”…….. Vad missar ni då för vitaminer, mineraler? Kompensera med tabletter? Jo men visst. Eller en paprikabit för C-vitaminets skull, ja så kan man göra, en gång i veckan…..

Förstå min sarkasm.
Men i ett sånt här läge känns det okej ibland även för mig som Kostrådgivare att sucka lite, högt……

Lchf är för mig näringsrik mat som ger mig allt jag behöver. (Ja jag fyller på med bla omega3 och D-vitamin). Mat som är glutenfri och sockerfri. Mat som håller mig mätt och som ger mig energi att både orka med mitt arbete, min familj och min hobby. Träning. Ja shopping också om det räknas 😉

Om man resonerar som ovan i den där tråden. Då kan man alltså dricka exv hur mkt Cola zero man vill istället, eftersom det är både sockerfritt och innehåller (enligt innehållsförteckningen) inga kolhydrater…. Logiskt?!

Så. Välj bra kolhydrater när du äter. Krångla inte till det för mycket. Speciellt inte i början. Du kommer långt med att “bara” byta ut pasta/potatis/ris mot exv broccoli/blomkål/sallad. Ta bort bröd och godis. Du kommer känna skillnad själv i kroppen. Och du kommer att se det.

Gott Nytt 2015

Jag orkar inte med någon resumé. Har en känsla av att det inte är många som orkar läsa sånt ändå, kan ju bara se till mig själv. Jag scrollar förbi. Är väl mest för sin egna skull.

Minnen. Kärlek. Familj. Vänner. Glädje. Ledsamhet. Träning. Mat. Nya mål. Det tar jag med mig från 2014 in i nya året 2015.
Kanske bäst av allt ändå, jag gifte mig ju ❤️

IMG_3626.JPG
Min fina älskade man!

IMG_3618.JPG
Vi velade länge om vi skulle firat in det nya året helt själva, bara njuta av VI, då fantastiska svärmor tog barnen. Men inget lockande var öppet i närheten. Så i sista minuten så valde vi ändå att hoppa på middagen med vännerna. Jag hade en glittrig kreation på mig med öppen rygg.

IMG_3617.JPG
En sån där klänning trots man vet att man är “smal” i går man och drar i den över magen och önskar att man kanske kört lite mer cardio 2014. Jag vet. Jag är sjuklig med såna tankar ibland. Och det är något jag ska jobba med.

IMG_3622.JPG
Min fina vän Louise.
Jag ska också jobba på att inte ha dåligt samvete för sånt som jag inte kan göra något åt. Man kan inte dela på sig. Man kan inte göra allt eller vara överallt eller alla till lags för den delen.

IMG_3625.JPG
Och med det här önskar jag er ett fantastiskt nytt år med nya möjligheter och vet ni, jag lovar inte men jag hoppas att min nytändning kommit då jag ska fördjupa mig i hormoner och stress detta året. Jag ska även ta min träning till en helt ny nivå, mest för att jag vet att det går på lchf och en liten del fåfänga. Tyvärr. Men det är ju en del av varför vi alla håller på. Skillnaden är om man är fåfäng för sig själv eller för andra. Jag vill att mitt slit, min viktminskning och min träning ska synas. Att JAG ska se resultaten för alla dem tårar och svettpölar jag offrat.

Hur var ditt nyår?
Vad har du för mål med din mat? Träning? Familj? Stress?

Att ta sig tid att reflektera

Det börjar sjunka in. Det har gjort det ett tag. Jag är smal. Det påpekas att jag är det. Högt och lågt. Bakom mig rygg och till mitt ansikte. Vänligt och ovänligt.
Vad andra tycker är egentligen inte relevant utan att jag hänger med är det som är viktigt. Jag vet att jag nu mer kan kalla mig “smal” vad nu egentligen det ska vara bra för. Att benämna sig själv med ett ord, att kategoriseras.

Jag är frisk. Jag är stark. Jag är hälsosam. Jag är bra. Och detta är inte definierat av kroppsstorlek. Jag var lika frisk, inte lika stark, nästan hälsosam och framför allt jag var bra även för 10kg sen eller 20kg sen, ja till och med 30kg sen. Jag mådde bra. Men idag mår jag bättre. Jag är dessutom piggare, gladare och aktivare vilket i sin tur gör mig till en bättre mamma.

Jag är en ganska stark människa till psyket. Jag har förstått även det på senare år. Men även här har jag vuxit. Lika mycket som jag blivit mindre i storlek har jag vuxit och lärt mig massor om mig själv och andra.

IMG_2792.JPG
Det har snart, i januari 2015, tagit mig två år att lära mig att älska mig själv. Att lära känna mig själv och min kropp framför allt. Jag kan inte hjälpa att vara ödmjuk och tacksam för trots allt har denna kropp varit hem till mina två underbara barn, den har tidigare varit med om x antal misshandlingsperioder matmässigt, alldeles för mycket festande och rökande och den har förvånat mig om och om igen med hur stark den är och vilken fantastisk känsla man får när man inser hur långt man kan pressa kroppen. Vare sig det är förlossning, löpning eller vikter på gymmet.

Att jag lagt om min kost, utbildat mig till kostrådgivare och tagit upp träningen är i grund och botten tack vare min underbara man och det kan ha varit det bästa jag gjort.
När man periodvis i livet mentalt bara vill gå sönder så har träningen varit min mentala räddning, där man bara kan vara sig själv, förbränna kortisol och där man inte behövt tänka på annat än sig själv och sin kropp. Det har stärkt mig. Inte att jag är smal.

Det här är inte längre en ren viktminskningsblogg utan mer “vad händer sen”…. För det är inte lätt.
Jag har satt mål med min träning, jag vill pressa mig själv steget längre.
Jag vill bli stark.

Inte bara vikt utan mentalt

Ibland blir jag förbryllad. Lite irriterad till och med.
Den gemensamma synen på många (tallriksmodellare) är att äter man LCHF så går man ner i vikt över en natt. En quick fix.
Det har tydligen gått jättelätt för mig, för det är tydligen den bilden jag förmedlar.

Bara för att jag gått ner över 30kg på ett års tid och sedan hållit min vikt plus minus något kilo nu ett andra år så har inte min resa varit rak. Långt ifrån. Letar ni i arkivet så hittar ni massor av gnäll och mentala hinder.
Ja jag har tappat en del i fettprocent det senaste året men också lagt på mig muskelvikt. Min “viktminskning” var klar och nu har jag andra mål.

För det är så. Man ändras.
Maten är simpel. Tekniken är svår. Den mentala biten är svår.
Har man en hel kropp så kan man gå ner en hel del kilon ganska fort. Min var inte hel. Inte mitt “viktpsyke” heller. Många är få förunnade att ha en hel kropp.

Det handlar inte bara om att få maten rätt. Det är tankesättet.
• Att inte stressa en viktminskning
• Att inte känna att man förbjuder utan att man väljer
• Att tycka om sig själv
• Att inte jämföra sig med andra
• Att lära känna sin kropp, tankesätt, mönster och beteenden
• Att ha ett mål med många delmål
• Motion och aktivitet (fysisk och psykisk)

IMG_1342.JPG
Självklart fungerar många andra viktminskningsmetoder kortsiktigt. Om vi nu i detta inlägg låtsas att LCHF bara är en viktminskningsmetod. För ja, så är det för vissa. Och det är inget fel i det. Det var det för mig också i början.
Innan jag förstod alla hälsofördelar och hur fantastiskt bra jag mådde.
Hur mina hormoner stabiliserades, PMS nästintill bortblåst. Min migrän försvann. Min energinivå är samma hela dagen. Min ork och min motivation.

Men. Har man inte motivationen så är det svårt att ta sig an något alls.

En del säger att LCHF inte passar dem. Det är så. Kanske maten inte funkar. Kanske motivationen tryter. Kanske har man inte tålamod eller så har man inte det psyket som behövs för att fullfölja något.
Eller så tycket man helt enkelt att vinsterna är för små för vad man får avstå. Helt individuellt.

Min resa har inte varit rak. Jag har gråtit. Svurit. Förbannat. Det är helt normalt.
Eftersom jag tydligen någonstans målat upp att min resa var en dans på rosor så måste jag lyfta att så är ju givetvis inte fallet. Ni som läst här sen start, ni vet.

Jag har lärt mig så mycket på vägen. Om mig själv. Om andra.

Att jämföra!

Jag ser hela tiden det där bekräftelsebehovet. Där man ursäktar sig för att man tar x-antal kilon i nån övning, där man skriver att man är sämre än andra eller att man kanske till och med är bättre än andra.

Jag blir så less. Uppriktigt ledsen. Det finns inga normer, regler eller ramar för vem som är bäst. Du är bäst. För dig själv.

Det är svårt. Jätte svårt att inte jämföra sig med andra. Speciellt när det gäller kost eller träning.

Jämför dig BARA med dig själv!!!

IMG_1822.JPG
Igår.
Jag jämför mig med mig själv. Idag. Det gjorde jag inte i början. Då jämförde jag mig med ALLA.

Vad leder det till? Sämre självkänsla. Sämre motivation.
Använd andra som INSPIRATION istället! Där du kan hämta idéer och tankar. Som du sedan kan applicera hos dig själv.

IMG_8392.JPG
När jag började träna. Januari 2013.

Jag kan inte jämföra mig med mina vänner heller. En är superlång och stark som en oxe, en annan är så målmedveten att min målmedvetenhet är ingenting i jämförelse och en tredje… Ja henne kan ja jämföra mig med haha för vi är precis på samma nivå, hon har snyggare och något längre ben än mig dock, men jag kan göra enbensutfall med vikt…..

Ser du hur galet det blir.
Du kan inte jämföra dig i styrka med någon som är 190 lång om du är 160. Om du inte är ett sånt där geni som räknar procentuellt.
Du kan inte jämföra en viktminskning med någon som kanske aldrig bantat eller viktminskat förr.
Du kan heller aldrig jämföra dig med någon som inte är du. För du är ditt bästa jag. ❤️

Fettenergitestet

Jag har det sista (2,5v) utökat mina i regel två måltider om dagen med en fettkaffe till frukost. (Ibland även ett ägg i).
Har även ökat fett E% på mina måltider.
Jag har i snitt legat på 60/80% fettenergi om dagen.
Jag har tränat mycket tyngre än jag tidigare gjort.
Och resultatet?

Jag går sakta men säkert upp i vikt och känner mig segare än vanligt och även mycket tröttare. Igår. Ja då knoppade jag redan 21.30 och vaknade trött och seg.

Ett litet experiment. Mest för att jag ska veta hur kroppen min fungerar.

Det är ju inte riktigt resultatet jag vill åt. Jag vill behålla mina vunna muskler men även minska i omfång. Just nu känner jag mig bara svullen och har inte minskat i omfång.

Min kropp. Många andras kroppar. Funkar inte genom att äta så här.

Så nu. Nu går jag tillbaka till min vanliga artegna kost med lagom mängd fullfeta produkter.

Årscykel, viktkurva?

I Januari börjar många träna, äta bättre “nystart” kallas de så vackert. Aldrig ser vi så många som tränar/promenerar osv. Snygg till sommaren….. Mitt snyggaste jag.

Kämpar på. Några trillar bort innan Mars.
I April ska man på banan igen, jag hinner innan sommaren. Sommaren kommer och man “unnar” sig, (njuter av livet)… Sommaren går mot sitt slut och nu ska “sommarkilona” bort….

Denna hösten ska jag vara mitt snyggaste jag. Mörkt och sämre väder, massa tid att träna och energi att äta rätt för mig!

Julen kommer och vi njuter “unnar” oss igen och vips så är det JANUARI igen…….

Blev vi vårt bästa snyggaste jag? Jag ser allra mest ett “jojobeteende” jag…

Jag är inte sämre själv och har absolut några “sommarkilon” att ta tag i men fokus i mitt huvud ligger på att främst få balans i kroppen igen och vill de där trivselkilona sitta där, ja då får de väl de….

Och vet ni… Tänk vad jag hade sparat mig ångest om jag kommit till denna insikt när jag var 20…