Ibland blir jag förbryllad. Lite irriterad till och med.
Den gemensamma synen på många (tallriksmodellare) är att äter man LCHF så går man ner i vikt över en natt. En quick fix.
Det har tydligen gått jättelätt för mig, för det är tydligen den bilden jag förmedlar.
Bara för att jag gått ner över 30kg på ett års tid och sedan hållit min vikt plus minus något kilo nu ett andra år så har inte min resa varit rak. Långt ifrån. Letar ni i arkivet så hittar ni massor av gnäll och mentala hinder.
Ja jag har tappat en del i fettprocent det senaste året men också lagt på mig muskelvikt. Min “viktminskning” var klar och nu har jag andra mål.
För det är så. Man ändras.
Maten är simpel. Tekniken är svår. Den mentala biten är svår.
Har man en hel kropp så kan man gå ner en hel del kilon ganska fort. Min var inte hel. Inte mitt “viktpsyke” heller. Många är få förunnade att ha en hel kropp.
Det handlar inte bara om att få maten rätt. Det är tankesättet.
• Att inte stressa en viktminskning
• Att inte känna att man förbjuder utan att man väljer
• Att tycka om sig själv
• Att inte jämföra sig med andra
• Att lära känna sin kropp, tankesätt, mönster och beteenden
• Att ha ett mål med många delmål
• Motion och aktivitet (fysisk och psykisk)

Självklart fungerar många andra viktminskningsmetoder kortsiktigt. Om vi nu i detta inlägg låtsas att LCHF bara är en viktminskningsmetod. För ja, så är det för vissa. Och det är inget fel i det. Det var det för mig också i början.
Innan jag förstod alla hälsofördelar och hur fantastiskt bra jag mådde.
Hur mina hormoner stabiliserades, PMS nästintill bortblåst. Min migrän försvann. Min energinivå är samma hela dagen. Min ork och min motivation.
Men. Har man inte motivationen så är det svårt att ta sig an något alls.
En del säger att LCHF inte passar dem. Det är så. Kanske maten inte funkar. Kanske motivationen tryter. Kanske har man inte tålamod eller så har man inte det psyket som behövs för att fullfölja något.
Eller så tycket man helt enkelt att vinsterna är för små för vad man får avstå. Helt individuellt.
Min resa har inte varit rak. Jag har gråtit. Svurit. Förbannat. Det är helt normalt.
Eftersom jag tydligen någonstans målat upp att min resa var en dans på rosor så måste jag lyfta att så är ju givetvis inte fallet. Ni som läst här sen start, ni vet.
Jag har lärt mig så mycket på vägen. Om mig själv. Om andra.