Det ligger någonting i det.
Hur kan man älska någon om man inte älskar sig själv. På riktigt.
Ungefär som ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad”.
Det är skillnad på att ha självförtroende och att ha god självkänsla.
Om man behandlar sig själv väl så är det lättare att behandla andra väl.
Många av er som vänder sig till mig har en trasig historia som speglar sig på självkänsla, mående och kropp. Ett trasigt förflutet som ni tror definierar vem ni är.
Ofta svarar jag att du är inte din historia utan du har en historia. Din historia bestämmer inte din framtid.
Ibland får jag höra ”vad vet du om en turbulent ungdom, trasig familj, känslan av att aldrig passa in och vad vet du om ekonomiska problem”…
Många överätarproblem (övervikt) grundar sig i känslor, tankar och belöning. Stresshormoner, Vad som kickar igång en människas tröstätande, känsloätande, ätstörning är givetvis individuellt. Vad som är en stor grej för mig kanske är en bagatell för dig och tvärtom. Vi får inte glömma mitt i allt att vi är alla olika, med genuint egna tankar, känslor och behov.
Ibland är jag ganska ytlig här även om jag samtidigt är väldigt personlig på vissa plan och det är en försvarsmekanism jag slår på, jag låter saker rinna av mig, för rinner det av mig så skadar det inte. Jag har lärt mig att stänga av, sålla.
När jag var liten var jag stor, rent av ganska överviktig. Vilket grundade sig i känsloätande. Känslan att inte vara önskad och samtidigt aldrig riktigt känna mig hemma och att alltid känna att jag var i vägen gjorde att jag tröståt. Det mesta. Man lärde sig ganska snart att inte visa det utåt, det verkade som om jag hade bra självförtroende och generellt var en ganska glad, dock överviktig liten förskoleelev….. Jag var duktig i skolan, jag var duktig med hästarna, men aldrig tillräckligt bra. Jag hade många vänner som liten men ingen egen bästis, det var svårt att släppa in någon. Det kom först när jag blev lite äldre och dem har jag kvar idag. Min morfar var min bästis, han som kände mig allra bäst och visste precis allt om mig, min trygghet tillsammans med mormor.
När man är liten är det svårt att veta hur saker ska vara. Vad som är rätt och vad som är fel. Men ju mer man observerar andra, ju mer lär man sig.
Det är svårt att veta hur ärlig och öppen man kan vara i en sån här blogg, det är svårt att veta vad som är okej att skriva och samtidigt inte. Men kanske kan jag hjälpa någon av er att förstå att framtiden är som en tom anteckningsbok som du fyller efterhand.
Jag har haft en riktigt turbulent, otrygg, bråkig och stökig historia, både som andra skapat för mig och som jag bidragit till själv. Men det är min historia och inte min framtid. Jag har varit en tonåring med få fasta punkter i mitt liv, jag har helt ofrivilligt och utan min makt eller vetskap hamnat i mindre trevliga ekonomiska situationer och jag har varit nere på botten och vänt.
Jag har varit riktigt överviktig, ohälsosamt smal och alldeles lagom. Men har jag varit nöjd? Nej det har jag ju givetvis inte. Förrän idag.
Det har tagit mig många och långa år att hitta mig själv, att finna vem jag är. Att få bukt med mitt störda ätbeteende och att lära älska mig själv för att kunna älska andra.
Min största rädsla här i livet har varit att jag inte ska vara en tillräckligt bra mamma till mina barn. Men när förskolefröken förra vecka sa ”vad trygga och kärleksfulla barn ni har, det märks att det är mycket värme och kärlek hemma hos er” då fick jag liksom en bekräftelse, att även om man ibland gör så gott man kan och ibland önskar man att man kunde göra mer, så gör man det man gör med kärlek. Det är den största belöning man kan få.
kostologik 