Mentalt slut

Månadsslut. Budgetar ska gå ihop på jobbet. Marginaler ska höjas. Avslut mitt i veckan. Jag har varit sjukligt stressad sen i fredags. Släppt allt. Nästan. Vad gäller min standardkost. Brukar bli så när jag stressar. Alltså denna stressen som är var månadsslut är intensivt och vartenda öre vänds på. Men denna månaden tog priset. Fasen vilket grymt team vi är på jobbet.

Japp. Jag har hittat mig själv långt ner i påskägget fyllt av choklad. Japp det var jag som åt upp all geisha. En eller två chokladtårtebitar (glutenfri å såååå god) å en glass eller tre har slunkit ner. Vad gör det om hundra år. Man är ju bara människa. Enda kruxet är ju att jag vet att jag mår så mycket bättre utan och jag har inga större problem att återgå till min vanliga trygga mat. Där jag mår som bäst och är som piggast. 

 

Fick till ett riktigt bra benpass på gymmet igår för att släppa på stressen. Rensa skallen och ventilera med bästa vännen. 

Ikväll. När stressen börjat lägga sig. Budgeten nådd med marginal och adrenalinpåslaget börjat släppa så blev det en kylig lång promenad. Alldeles själv. Bara jag. Mina tankar och vinden. 

Imorgon. Då blir det andra bullar. Då börjar vi om på noll. Imorn firar vi 5 år jag och min underbara man. Och om 25 dagar ligger jag i barnpoolen på Rhodos och steker i min kanariegula bikini medan barnen antagligen vattnar på mig med nån vattenkanna i hopp om att mamma ska växa förbi 160 strecket…..

Advertisements

Denna stress man skapar sig

Vart vi än går. Vart vi än vänder oss. Hur vi än gör. Är stressen där.

All stress är inte dålig stress. Ibland kan man prestera bättre under tidspress. Ibland säger det stopp.

Som ni vet. Så bytte jag jobb förra året för att bespara mig stressen av att behöva vara ifrån barnen kvällar och helger. DET stressade mig. Att missa att natta barnen. Sånt ger mig dåligt samvete. Som ni vet så är det ju därför jag är den där råttan som inte intar gymmet innan alla typ gått hem.

Hur som helst. Denna stress.
Jag är stresstålig. Jobbar bra under stress. Kanske till och med bättre ibland.
Men. Ibland. Som denna veckan. Blir det lite mycket.

IMG_4026
Illustrationen har ni sett förr. Den är givetvis gjord av Anna

Min vardag. Jag Räknar. Säljer. Räknar. Säljer. Underhåller. Siffror. Räknar. Budgetar. Pengar. Säljer. Räknar. Krediter. Och mer budget. Så ser min vardag ut. Skitkul! Det är verkligen roligt! Om man bortser från stressen man får när allt ska på plats sista veckan var månad. Helt i sin ordning.

Lägg VABB på detta. Mina fina små. Hur som helst. Gårdagen. Ja. Då såg jag nog ut som på bilden. Lägg till jobb på det. Halleluja. Det gick. Men inget jag längtar efter. Ibland funderar jag på vad man utsätter sig för. Denna stress man skapar. Kanske inte helt själv. Man vill vara alla till lags. Hemma. På jobbet. Vänner. Sig själv. Amen.

Mitt i all stress igår. Snälla barn som satt och pärlande. Mamma som jobbade lite (mycket). Någonstans där mitt i allt så kom jag på mig själv med huvudet i den där chipsskålen. Och nej. Man dör inte av lite chips. Men jag vräkte verkligen i mig tre, fyra, fem NÄVAR. Innan jag insåg. Att jag stress-åt.

Jag. Tröst. Åt.
Motivation. Noll.
Känslorna tog över helt.

Jag vet precis vart det kommer ifrån. Vi lämnade en tuff helg bakom oss. Den tuffaste sen min Morfar gick bort. Vår älskade Hades fick somna in ❤️ och huset är så kusligt tomt. Trots att vi har tre missar till.

Lägg till någon form av magsjuka ett par timmar på det.

Där har ni mig. Trots en stabil kost. Okej stresströskel. Bra sömn. Så kommer man aldrig riktigt bort från det där. En gång tröstätare. Alltid tröstätare.
Skillnaden nu är att jag vet hur jag går vidare.
Jag dammar av min tröstätaraxel och skrattar lite åt synen av mig själv i chipsskålen. Responsen jag fick av min fina man och sparken i röven jag fick av min bästa vän.

Att lära känna sig själv. Är det bästa man kan göra.

Det är liksom inte hela världen. Glöm inte det.

Att utstå något obehagligt stärker

Tåg.
Jag avskyr tåg av hela mitt hjärta.
Det finns inte mycket som får min puls att höjas och fejkmagsjukeillamåendet att smyga sig på mig utöver att just åka tåg.
Jag som rest fram och tillbaka från Irland frekvent och rest i mitt jobb, bytt flyg i främmande städer, transferbussar och allt annat.
Tåg gör mig darrig.

Men igår. Det gick inte undvika. Vår nyaste familjemedlem skulle hämtas hem och vi tänkte inte längre än att vi skickade mina uppgifter till kontraktet så det blev liksom jag som fick åka. Tåg.

IMG_1524.JPG
En busig herre vid namn Xenon. Han ser ut som en alien men han är en Devon Rex. Importerad från Danmark av en polsk uppfödare.

Så. Jag åkte alltså tåg själv. Jag överlevde denna gång också.

Lite likt nån skum bakgårdsbyteshandel så möttes vi upp på stationen i Göteborg. Vilt främmande människor. Första mötet som inte var bakom varsin skärm. Över en kaffe på O’Learys. Där avverkades alla papper, namnteckningar skrevs, pass i handen och sedan lämnades Xenon över och som vi längtat så efter honom i två veckor.
Allt var liksom över på 15 minuter. Jag hade tåg att passa och de färja.

Hem kom vi. Han är fantastiskt mysig denna lille herre. Tålamod med de äldre katterna verkar han ha och det är nog till hans fördel.

Idag har jag som resultat över att jag spände mig så igår haft molande huvudvärk och migränkänningar………

Men jag tog mig igenom pärsen. Kanske lite starkare.

Att lära sig älska sig själv

Det ligger någonting i det.

Hur kan man älska någon om man inte älskar sig själv. På riktigt.
Ungefär som ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad”.

Det är skillnad på att ha självförtroende och att ha god självkänsla.

Om man behandlar sig själv väl så är det lättare att behandla andra väl.

Många av er som vänder sig till mig har en trasig historia som speglar sig på självkänsla, mående och kropp. Ett trasigt förflutet som ni tror definierar vem ni är.
Ofta svarar jag att du är inte din historia utan du har en historia. Din historia bestämmer inte din framtid.

Ibland får jag höra ”vad vet du om en turbulent ungdom, trasig familj, känslan av att aldrig passa in och vad vet du om ekonomiska problem”…

20140626-142753-52073836.jpgMånga överätarproblem (övervikt) grundar sig i känslor, tankar och belöning. Stresshormoner, Vad som kickar igång en människas tröstätande, känsloätande, ätstörning är givetvis individuellt. Vad som är en stor grej för mig kanske är en bagatell för dig och tvärtom. Vi får inte glömma mitt i allt att vi är alla olika, med genuint egna tankar, känslor och behov.

Ibland är jag ganska ytlig här även om jag samtidigt är väldigt personlig på vissa plan och det är en försvarsmekanism jag slår på, jag låter saker rinna av mig, för rinner det av mig så skadar det inte. Jag har lärt mig att stänga av, sålla.
När jag var liten var jag stor, rent av ganska överviktig. Vilket grundade sig i känsloätande. Känslan att inte vara önskad och samtidigt aldrig riktigt känna mig hemma och att alltid känna att jag var i vägen gjorde att jag tröståt. Det mesta. Man lärde sig ganska snart att inte visa det utåt, det verkade som om jag hade bra självförtroende och generellt var en ganska glad, dock överviktig liten förskoleelev….. Jag var duktig i skolan, jag var duktig med hästarna, men aldrig tillräckligt bra. Jag hade många vänner som liten men ingen egen bästis, det var svårt att släppa in någon. Det kom först när jag blev lite äldre och dem har jag kvar idag. Min morfar var min bästis, han som kände mig allra bäst och visste precis allt om mig, min trygghet tillsammans med mormor.

När man är liten är det svårt att veta hur saker ska vara. Vad som är rätt och vad som är fel. Men ju mer man observerar andra, ju mer lär man sig.

Det är svårt att veta hur ärlig och öppen man kan vara i en sån här blogg, det är svårt att veta vad som är okej att skriva och samtidigt inte. Men kanske kan jag hjälpa någon av er att förstå att framtiden är som en tom anteckningsbok som du fyller efterhand.

Jag har haft en riktigt turbulent, otrygg, bråkig och stökig historia, både som andra skapat för mig och som jag bidragit till själv. Men det är min historia och inte min framtid. Jag har varit en tonåring med få fasta punkter i mitt liv, jag har helt ofrivilligt och utan min makt eller vetskap hamnat i mindre trevliga ekonomiska situationer och jag har varit nere på botten och vänt.

Jag har varit riktigt överviktig, ohälsosamt smal och alldeles lagom. Men har jag varit nöjd? Nej det har jag ju givetvis inte. Förrän idag.
Det har tagit mig många och långa år att hitta mig själv, att finna vem jag är. Att få bukt med mitt störda ätbeteende och att lära älska mig själv för att kunna älska andra.

Min största rädsla här i livet har varit att jag inte ska vara en tillräckligt bra mamma till mina barn. Men när förskolefröken förra vecka sa ”vad trygga och kärleksfulla barn ni har, det märks att det är mycket värme och kärlek hemma hos er” då fick jag liksom en bekräftelse, att även om man ibland gör så gott man kan och ibland önskar man att man kunde göra mer, så gör man det man gör med kärlek. Det är den största belöning man kan få.

Viktuppgång över natt vid “syndande”…..

20140623-214203-78123519.jpg
Jag funderar.
Genom att ta bort något helt ur sin kost, så reagerar kroppen lite som vid en allergi när man sedan återför det……

När man äter riktigt strikt så borde man bara göra det i kortare perioder då det annars kan öka din kolhydratkänslighet så till vida att du knappt tolererar dem alls….. (undantag gluten, det ska vi inte äta…)

Exempelvis strikt 4 veckor, vanligt lchf i 8 veckor alternativt strikt 2 veckor, vanligt 4 veckor.
Allt för att bibehålla balansen i kroppen och “lura” den till att släppa kilon på ett balanserat sätt och på så sätt även slippa de där 4-5-6-7 kilonas viktuppgång (samlad vätska) över en natt när du “syndat”…….

Att må bra är att ge och ta

Att må bra. Att må bra har inte bara med att göra vad man stoppar i sig. Mycket ja, men långt från allt.
Även stress, tankar, beteenden spelar in.
Ibland kan det stressa mer än annat att hjälpa andra men ibland kan det också vara som medicin för själen.
Det är när det blir ett stressmoment som det kan bli tungt och farligt i längden.
Det är inte farligt att vara självisk när det gäller att må bra. På rätt sätt.

Jag har de senaste åren släppt kraven på mig själv. Efter att jag flyttade hem från Irland så åkte jag upp till min Mormor och Morfar var dag, ofta till och med två-tre gånger för att kolla att de var okej, hade allt de behövde och för att vara lite sällskap, eller hjälpa även om de egentligen inte ville eller behövde hjälp. Sen jag fick barn så fanns inte riktigt tiden till att besöka dem flera gånger varje dag. Vad dåligt samvete jag haft för det. Fast båda alltid sa att jag inte skulle ha det och att inga andra barnbarn besökte sina äldre var dag, flera gånger. Och det kanske stämmer.
Jag gjorde det kanske mest för mig själv, (det funkar ju åt två håll) för att på något sätt återgälda allt de gett mig under min uppväxt, kärlek och en trygg punkt. All den tid jag missade med dem när jag bodde utomlands. Jag var nog inte heller lätt som tonåring men tålamodet och kärleken de gav mig var sanslös och jag kan tacka dem att jag är som jag är idag.

Sen morfar gick bort och mormor blev ensam kvar så ökade jag kraven på mig själv något enormt. Att jag på något vis skulle kompensera det tomrum som fanns. Men det går ju inte. Och så mycket gladare jag och Mormor är nu när jag istället för 10minuter ett par gånger om dagen istället väljer dagar då jag har mer tid att träffas, (visst jag gör fortfarande snabbvisiter för att checka läget) där vi sitter och pratar länge. Mitt dåliga samvete finns inte kvar (så mycket) och igår lunchade vi tillsammans. Satt länge och pratade om allt möjligt och planerade lite till bröllopet. Jag är så tacksam att Mormor kommer vara en del av vår stora dag. Min mormor tillsammans med min svärmor är nog de starkaste kvinnor jag vet ❤️ och det känns förbaskat bra att mina barn har såna förebilder.

20140513-082513.jpg
Bild från påskfirande hemma hos mig. Ni vet att jag knappt visar mina barn här på bloggen, men idag gör jag ett undantag. För det här kan vara några av de finaste bilder jag vet.

Igår beställde jag även min ring.
Inte vilken som helst utan den kommer vara gjord i guld jag fått av min morfar. Det känns fint. Att få bära med mig honom överallt, han fattas mig fortfarande och det gör ont, flera gånger om dagen, men nu 10 månader senare kan jag nästan hantera det.

Olika läger av LCHF för viktminskning, vem är du?

20140430-094740.jpg

Lite morgontankar.
Det kommer nog alltid finnas flera läger eller vinklingar av “LCHF”-are, för viktminskning.

Nu menar jag inte varför man äter LCHF eller hur många kilon man vill gå ner, utan hur man äter. För valet att äta så här har man ju redan gjort. Man har valt att äta glutenfri högfettskost med lågt kolhydratintag och på så sätt äta på det sätt som är närmast det vi var skapta att äta.

Räknaren
Det finns dem som räknar intag och procentandelar även kalorier och ofta på så sätt undermedvetet stressar mot en viktminskning. Men även dem som tror att de måste räkna för att hålla koll och på så sätt känna sig nöjda och tillfreds. Någon gör det för att optimera sin kropp en kortare period.
Men att byta exv poängräknande (viktväktare osv) mot att registera allt i lifesum ser jag inte riktigt som hälsosamt i längden.

Nollaren
Det finns dem som äter till större delen fettkälla och nollar kolhydrater. En del, inte alla, är rädda för kolhydrater, någon tror att LCHF är noll kolhydrater, andra ruskar om kroppen på det här sättet en kortare period (fettbombning) och en tredje för att optimera sin träning osv. Här hör man ofta, ju mer fett desto bättre. Man skulle kunna kalla en del här för “keto-jagare”. Ketoner skapar en känsla av välbefinnande och är inte farligt, du behöver ha en högre fettförbränning för viktminskning men också en varierad kost och du kan inte (jag anser att det inte är bra) att leva utan någon form av grönsaker en längre tid trots intag av tillskott. För mig är det inte ett sunt ätbeteende att utesluta en del för att kompensera med tillskott. Men kortare perioder, absolut. Här i finns också de som har problem med att äta. De måste helt enkelt höja sin fetthalt för att klara av vardagen, för att inte tappa kontrollen och för att hålla sig mätta.

Den avslappnade
Det finns dem som äter artegen föda i artegen mängd (ofta använder sig av handmodellen). Ofta när man kommit hit har man börjat äta för hälsa och låter viktminskningen vara en positiv belöning. Ofta har man även släppt en del fokus på mat. Många här äter även efter säsong så som vi en gång gjort. Eller så är det någon som ska boosta kroppen med lite högre kh andel inför nån träning, tävling osv.

Substitutaren
Sen har vi den som byter ut och letar substitut. Det som man förr åt som var sött eller bröd byts nu ut mot sötningsmedel/mandelmjöl osv och ofta för att man tror att det är “okej” eftersom det är “godkänt”. Här kan det vara riktigt svårt att gå ner i vikt och man har ofta insett att det kanske är ett ätbeteende som ställer till det i grund och botten. En sockerberoende exv letar efter andra kickar, sött som är “godkänt” känns ju genast bättre.

Det finns sen en uppsjö av metoder och det känns som många letar efter den senaste hypen och quickfixen istället för att se långsiktigt eller för att de vill optimera. Väldigt individuellt vad och hur man väljer. Allt från periodisk fasta i olika varianter, mejerifritt, vegetariskt, mer paleolitiskt och nu den senaste hypen att inta resistent stärkelse (bla potatismjöl) som var väldigt poppis under “GI-tiden”. Ni har säkert hört det att det är bättre att äta kokt potatis som fått svalna….

Som Kostrådgivare jobbar man främst för att skapa en trygg kropp att utgå från MEN beroende på den enskilda individen så anpassar man med metoder och upplägg som passar helt beroende på vad för mål och psyke man har.

Jag personligen lägger även en stor vikt vid att arbeta med parasympatiska och sympatiska nervsystemet eftersom jag ser att många har höga stressnivåer där kroppen inte får chans att återhämta och läka (ladda batterierna). Att det här i många fall (inte alla) är en viktminskningsstoppare. Att just stress och stresshormoner intresserar mig mest är för att jag själv kan relatera till det på ett sätt där jag sett vad stresshantering kan göra för individen och vilken livsglädje man kan finna igen, som man kanske inte trodde man saknade. För visst är det så, man saknar inte något man inte visste man kunde ha, eller?

Allt anpassas alltså också beroende på vad man har för problem (ätbeteenden, diabetes, hormonrubbningar, brister/tillskott, övervikt, hudproblem, IBS, fibro m.m listan är lång).

För mig är det viktigt att man inte har skygglappar. Att man inte bara låser sig fast vid en sak, att man ser till helheten. Att det inte bara är en orsak oftast till ett problem utan att det mesta (typ allt) i kroppen påverkar varandra. Som en cocktaileffekt. Det är inte bara hormoner som spökar, inte bara tankesättet, inte bara näringsupptaget i tarmen, inte bara stressnivån och inte heller bara din sömncykel. Och främst inte heller bara vad du stoppar i din mun. Allt hör liksom ihop.

Kan du relatera till någon av vinklingarna? Vem är du?

Andningsövningar

Visste du att genom en balanserad andning så kan du skapa dig en balans mellan din inre och yttre värld.

Det stämmer faktiskt. Jag har under den senaste veckan gjort en serie av övningar innan läggdags. Det är svårt att förklara hur man känner sig.
Det påminner lite som när man vaknar på morgonen med lite grus i ögonen och sträcker på sig, när hela kroppen vaknar till liv. Fast på ett avslappnat sätt och sen somnar man så himla skönt!
Jag har vart på väg å blogga men somnat med mobilen i nyllet och känt hur mina ögonlock blivit så ruskigt tunga.. Även det här på ett liksom avslappnat sätt. Inte som när man somnar stenhårt bums och inte kan hålla ögonen öppna, utan behagligt.

20140428-225517.jpg
Jag tog mig ut förut, på en joggingtur, typ premiären för i år. Helvete alltså. Vilken käftsmäll. Dels verkar jag åkt på pollen i år, sen var jag ruskigt mätt och sen skulle jag näsandas hade jag bestämt innan. Slutade med att jag nästan kräktes, avbröt och gick hemåt.
Mer kondition på mina gympass framöver.

Andningsövning – Horisonten

1. Sitt på en lugn plats med korslagda ben.
2. Blunda. Ägna en stund åt att bara uppleva andningen.
3. Sätt tummarna i öronen och bred ut fingrarna så att fingertopparna möts i pannan.
4. Andas in djupt.
5. Andas ut och gör ljudet aaaahhhhhh, känn efter hur ryggraden vibrerar. Gör sedan ljudet ooohhhhh och känn hur vibrationen rör sig mot hjärtat. Håll sedan för öronen men dra isär fingrarna medan du ljudar mmmmm, nu ska det vibrera i huvudet.
6. Sitt kvar och njut
7. Gör det här 9 gånger

Nedkopplad.

Avkopplad och nedkopplad.

Uppdaterar man inte finns man inte?
Man tappas bort i “cyber-världen” om man inte uppdaterar med jämnan?

Kanske.
Men jag har tankat så mycket energi och ärligt inte haft ork eller lust för den delen att uppdatera sociala medier.

20140427-210532.jpg
Grillad lax kan vara något av det bästa.

Min helg började inte direkt på bästa sätt. Det är sällan jag nu för tiden låter saker bli så personligt att jag tappar mig själv. Helt. Att ringa min sambo och bara hulka fram ord med tårar sprutandes nedför kinderna och svärandes över att jag inte såg något i bilen hör inte till vanligheterna som tur är. Att sätta på vindrutetorkarna i hopp om att se ut och sedan inse att det enda som hjälper är att jag samlar mig, torkar tårarna och tuffar på.
Sagt och gjort. Jag överlevde. Precis som allt annat. Och idag. Idag när jag har perspektiv så gjorde jag väl en stor grej av något litet.
Men det är så vi funkar. Alla tolkar saker och situationer olika.
Vad som är en stor grej för mig är trivialt och onödigt för dig och tvärtom.
Jag menar inte att vara kryptisk alls, men själva situationen är irrelevant, det var min reaktion. En kedjereaktion som utlöste mina tårar. Så blir det när man inte hanterar saker var gång de dyker upp utan istället (som jag) stoppar dem i min “ta tag i sen”-låda i hjärnan. Noterar att jag måste bli bättre på det. Att jobba med mig själv.
Och det kommer mina vänner.
En hel bok förhoppningsvis.

20140427-211445.jpg

Leva som man lär

Att leva som man lär. Det gör jag i mycket. Men sömnen en jobbhelg är tyvärr under all kritik.
Jag stupar i säng mitt i natten, närmare morgonkvisten en fredag, jag är uppe och hoppar runt niosnåret på lördagen och oftast inte hemma förrän klockan slagit nytt dygn eller mer mot söndagsmorgonen.

20140413-093700.jpg
Bilden är från förra helgen, idag ser jag mer ut som en utskiten häxa och det besparar jag er. 🙂

Så även om jag igår var hemma strax innan klockan slog söndag så är jag helt sjukligt trött.
Klev upp innan 06 imorse och känner just nu att jag är lite bitter av sömnbrist trots säkert 8 koppar kaffe.

Jobba på sömnen var det ja… Vakna utvilad var det ja… Somna lugnt och sansat och inte som en klubbad säl…