Förväntad känsla.

Innan vi gifte oss så sa alla “ta tillvara på dagen” “njut” “once in a life time” “ni kommer vara så där nykära”……

Efter vi gift oss så säger alla “underbart med nygiftaskärfasen” “som nyförälskade igen” “som tonåringar” “njut”……

Hur är det då egentligen?

Vi diskuterade just det här, jag och min numera make. Vi kom väl fram till att antingen är vi konstiga eller så är vår kärlek så djupt rotad nu att den liksom håller ett jämnt flöde.
Om ni tänker er ett EKG. Som går upp och ner, upp och ner. Ibland jätte högt och ibland jätte lågt. Så är nog liksom vi ganska högt upp men jämnt liksom.

Det blev ingen total överväldigande känslostorm efter att vi liksom fått på papper att vi nu mer är gifta istället för sambo. Utan mer att vi bevisat för varandra att den kärlek vi har, den är jämn, trygg och där liksom.
Det var större att föda barn än att vi gifte oss, var vi ganska eniga om.

Kanske blev det inte en sån sprakande “rosa fluffig lyckostorm” för att det var så mycket annat att tänka på. Så mycket att hålla koll på. Så många att försöka hinna prata med, att alla skulle dra jämt och samtidigt försöka njuta av varandra som Herr & Fru…….

20140701-223728-81448021.jpg
Och visst, vi bråkar precis som alla andra, vi är sura, vi tjafsar och vi är oense. Precis som alla andra.

Men jag tror att det är det där lilla varje dag som gör det. Som gör att det är så bra. Att pussas varje dag. Att kramas varje dag. Att prata. Vi pratar. Om allt. Om inget. Ofta. Mindre ofta. Om viktigt. Om oviktigt. Det är respekt om inte annat, att man pratar och lyssnar, speciellt om man är oense, annars kan det ju gå åt pipsvängen. Vi är olika men också lika.

Vi gick nästan sådär fånigt och väntade, tills vi insåg att varför skulle det vara annorlunda nu mot innan. Det är ju liksom inte för en nytändning man gifter sig utan helt enkelt för att man älskar varandra.

Lyssna inte på vad andra förväntar sig att du ska känna. Känn vad du vill. Låt inte andra ramar styra dig utan bestäm själv. Det kan du med fördel applicera på precis vad som helst ❤️

Advertisements

Att lära sig älska sig själv

Det ligger någonting i det.

Hur kan man älska någon om man inte älskar sig själv. På riktigt.
Ungefär som ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad”.

Det är skillnad på att ha självförtroende och att ha god självkänsla.

Om man behandlar sig själv väl så är det lättare att behandla andra väl.

Många av er som vänder sig till mig har en trasig historia som speglar sig på självkänsla, mående och kropp. Ett trasigt förflutet som ni tror definierar vem ni är.
Ofta svarar jag att du är inte din historia utan du har en historia. Din historia bestämmer inte din framtid.

Ibland får jag höra ”vad vet du om en turbulent ungdom, trasig familj, känslan av att aldrig passa in och vad vet du om ekonomiska problem”…

20140626-142753-52073836.jpgMånga överätarproblem (övervikt) grundar sig i känslor, tankar och belöning. Stresshormoner, Vad som kickar igång en människas tröstätande, känsloätande, ätstörning är givetvis individuellt. Vad som är en stor grej för mig kanske är en bagatell för dig och tvärtom. Vi får inte glömma mitt i allt att vi är alla olika, med genuint egna tankar, känslor och behov.

Ibland är jag ganska ytlig här även om jag samtidigt är väldigt personlig på vissa plan och det är en försvarsmekanism jag slår på, jag låter saker rinna av mig, för rinner det av mig så skadar det inte. Jag har lärt mig att stänga av, sålla.
När jag var liten var jag stor, rent av ganska överviktig. Vilket grundade sig i känsloätande. Känslan att inte vara önskad och samtidigt aldrig riktigt känna mig hemma och att alltid känna att jag var i vägen gjorde att jag tröståt. Det mesta. Man lärde sig ganska snart att inte visa det utåt, det verkade som om jag hade bra självförtroende och generellt var en ganska glad, dock överviktig liten förskoleelev….. Jag var duktig i skolan, jag var duktig med hästarna, men aldrig tillräckligt bra. Jag hade många vänner som liten men ingen egen bästis, det var svårt att släppa in någon. Det kom först när jag blev lite äldre och dem har jag kvar idag. Min morfar var min bästis, han som kände mig allra bäst och visste precis allt om mig, min trygghet tillsammans med mormor.

När man är liten är det svårt att veta hur saker ska vara. Vad som är rätt och vad som är fel. Men ju mer man observerar andra, ju mer lär man sig.

Det är svårt att veta hur ärlig och öppen man kan vara i en sån här blogg, det är svårt att veta vad som är okej att skriva och samtidigt inte. Men kanske kan jag hjälpa någon av er att förstå att framtiden är som en tom anteckningsbok som du fyller efterhand.

Jag har haft en riktigt turbulent, otrygg, bråkig och stökig historia, både som andra skapat för mig och som jag bidragit till själv. Men det är min historia och inte min framtid. Jag har varit en tonåring med få fasta punkter i mitt liv, jag har helt ofrivilligt och utan min makt eller vetskap hamnat i mindre trevliga ekonomiska situationer och jag har varit nere på botten och vänt.

Jag har varit riktigt överviktig, ohälsosamt smal och alldeles lagom. Men har jag varit nöjd? Nej det har jag ju givetvis inte. Förrän idag.
Det har tagit mig många och långa år att hitta mig själv, att finna vem jag är. Att få bukt med mitt störda ätbeteende och att lära älska mig själv för att kunna älska andra.

Min största rädsla här i livet har varit att jag inte ska vara en tillräckligt bra mamma till mina barn. Men när förskolefröken förra vecka sa ”vad trygga och kärleksfulla barn ni har, det märks att det är mycket värme och kärlek hemma hos er” då fick jag liksom en bekräftelse, att även om man ibland gör så gott man kan och ibland önskar man att man kunde göra mer, så gör man det man gör med kärlek. Det är den största belöning man kan få.

Jag vill ha dig!

Haha, dampryck! Så jädra fint väder! Bra musik! Promenad alldeles själv i den djupa skogen! Så otroligt fantastiskt!
Hittade min Dystra Li skiva i bilen å öste på! Synd att jag är så oteknisk att jag inte vet hur man laddar upp en video här. Men. Den kan ni se på instagram. Vackert. Not.

20140610-213231.jpg
Dessa vackra spiror jag har. *ironi*
Nä skämtåsido, jag börjar faktiskt gilla mina ben mer och mer. De tar mig dit jag ska. De är starka. De må va håriga ibland. Dallra lite här och där. Men de är ta mig tusan fantastiska! Dessa ben.

Drog på mig ett par rätt korta mjukisshorts promenaden till ära.
Sen slog det mig. Fasen jag är snart 30!
Och visst du som redan vart där, det är ju inget för dig. Men jag. Jag är snart där.
Jag frågade min blivande man med glimten i ögat, “kan man ha så här korta shorts när man är nästan 30?”

Underbar som han är svarade han att om jag skaffade mig två pickadoller så skulle jag va som Lara Croft.

Jag tar det som en komplimang, för Lara. Hon har så jädrans snygga spiror.

20140610-213713.jpg
Och i mitt huvud. För en sekund. Så har jag det också.
Nu är det slut på att noja över kroppsdelar. Punkt.

Är du med?

Att åka snålskjuts

Snålskjuts. När man är mitt i en viktresa eller vad som helst egentligen så är det lätt att haka på. Att följa strömmen. Man vill ha snabba resultat. Istället för att lära känna sin alldeles egna kropp så gör man likadant som alla andra. För att man tror att fungerar det på det stora hela så fungerar det även för mig.

Är det sant?
Ibland. Ibland kan det vara helt okej. Om man har en kropp som samarbetar och ibland även ett stabilt psyke. Ibland kan det vara mindre okej, ett ätbeteende från förr som blir värre, som väcks till liv pga av att man följer andra, triggas eller upplever hets. Nära, kära, sociala medier (forum, fb, instagram osv).

Vad andra gör, kan, presterar, eller gillar kommer aldrig att påverka din hälsa eller ditt välmående.
(Den här frasen är lånad av Anna). Den är ju så bra och stämmer ju, hur andras viktminskning går ska inte definiera dig. Hur andra presterar på jobbet ska inte definiera dig. Huruvida andra har åsikter om just dig eller kanske inte ens gillar dig, definierar inte dig som person.

20140610-071813.jpg
Vem du är bestämmer bara du, även om det alltid finns faktorer som gör att man under livets gång ändras, ändrar syn och sätt.

Åk inte “snålskjuts” utan hitta din väg, var din egen människa med eget värde, mål och ansvar, vad det än gäller.
Att följa strömmen är okej, men det är också okej att göra en avstickare då och då. Vilket man bör göra för att hitta sin väg.
Experimentera gärna, men tänk logiskt och vilka konsekvenser som finns. Hoppa inte på senaste flugan bara för att det just är det senaste, använd sunt förnuft. ❤️

Lär dig att älska dina brister

20140515-153426.jpg

Hej, jag är Mickans mage. Jag tänkte bara berätta för er att jag har varit hem åt två barn under loppet av två år. Jag har varit jättestor och jag har spruckit lite i kanterna. Min “ägarinna” brukar smörja mig med kokosolja eller biooil. Jag kommer aldrig bli helt platt eller helt fast. Jag kommer heller aldrig sluta vara randig. Vet du vad? Dessa ränder har jag lärt mig att älska, de är en del av mig, min historia. De är spår av att jag har varit en bostad och också ett spår av att jag varit lite stor, jag är ganska fantastisk faktiskt!
Lär dig älska dina kärleksränder och din lite mindre fasta hud, det är inte det som definierar sig som människa!! 💗 Bär dem med stolthet!

Jag har under årens lopp varit sjukligt fixerad vid hur min mage sett ut, den har aldrig dugt. Stackars den.
Den har alltid ramlat över lite här och där (tyckte jag då) och den var alltid lite för mjuk.
Idag har jag lärt mig att älska den.

Den talar om för mig hur fantastisk en kvinnokropp är! Det har liksom bott två bebisar där inne!!!

Var ligger din fokus?

Fokus. Målbild. Delmål. Belöning.

När man lägger om kosten till LCHF/paleo/arteget/glutenfritt osv så har man tagit ett steg.
Man har gjort ett val och man har ett mål i sikte. Om det så är för en bättre hälsa, viktminskning, sjukdom osv är väldigt individuellt. Jag kommer vinkla mig lite mer åt viktminskning den kommande tiden för att sedan gå in på inflammatoriska fördelar med vår kost. Hoppas ni hänger med?

Men vad som är gemensamt hos alla är att vi har valt och vi har således ett mål. Oavsett om det är -30kg, -20kg, -10kg, viktuppgång, lindrad värk, diabetes, fibro, IBS, PCOS, bråkande mage, hormoner osv. Alla har vi något sätt ändå ett mål. En målbild.

Fokus. För att behålla fokus behöver man ibland delmål. Speciellt under en viktminskningsresa. Äter man för hälsa, sjukdom osv så brukar nästa steg till större delen handla om hur man lär känna sin kropp, vad man klarar av och hur man gör det här långsiktigt. Som viktminskare så upptäcker man samma saker och reflekterar över samma men en sak som skiljer är det där med tålamod, att man vill gå ner i vikt snabbt. Därför är det viktigt att här även sätta upp delmål. Att man bryter ner sitt ultimata mål i små delar och belönar sig själv på vägen. INTE belöning som i att ÄTA. Utan genom att göra något för dig själv. Allt blir så mycket lättare när man har ett mål som inte är milslångt bort.

20140503-133235.jpg
Mitt stora mål från början var -25kg.
Jag hade ärligt inte hälsan i åtanke i början utan till större delen bara vikt, vikt, vikt cirkulerade i min skalle. Tyvärr. Men ganska snart. Så såg och kände jag alla hälsofördelar. Jag började dessutom träna och blev än mer peppad var gång jag kände att jag orkade mer och mer.
Mitt stora mål på -25 fanns givetvis fortfarande kvar och jag hade som mål att nå det på min sons 1 års dag. Galet jag vet det idag. Men på något sätt lyckades jag. Jag la om min fokus. Min fokus som från början bara handlade om förlorade kilon och att bli “smal”.

Min fokus ändrades till att må mitt bästa jag och vara den bästa mamma jag kan medan jag gör denna “resa”. Det var FÖRST när jag släppte denna evinnerliga fokus på minus som jag började tappa ordentligt i vikt! När jag släppte fokus på mat och bara åt avslappnat, för hälsa och välmående med viktminskning som bonus. Jag vet att det inte fungerar för alla, alla har vi olika historia och olika kroppar men ett avslappnat ätbeteende är något jag önskar er alla.

Ofta när man viktminskar så börjar man intressera sig för träning, inte alltid och med den här kosten kan man gå ner i vikt ändå, men jag tycker att man bör röra på sig, lite var dag.
Jag var världens soffpotatis innan jag denna gång började träna. Som yngre var jag väldigt aktiv då jag hade hästar, tränade och slet i stallet flera timmar var dag. Sen blev jag lat.

20140503-134838.jpg
Ett foto från mina första gånger på gymmet, inte en muskel i sikte men jag var så jävla nöjd att jag hade tagit mig dit. Att jag själv började känna skillnad i min kropp.

Många av er viktminskare är rädda för att tappa kontrollen, vad gör jag när jag är färdig?
Jag var också rädd. Rädd att tappa fotfästet. Men sen jag började äta för hälsa och dessutom så för mig, så blev träningen min fristad, min avslappning och var jag idag lägger mina mål.

20140503-135127.jpg
Jag tycker inte om att träna utan mål. Jag måste ha något som är en morot för mig. Jag är som en död slapp fisk om jag inte har något att ta mig mot. Vare sig det är för att optimera i min träning. Att testa nya metoder. Mer kh. Mindre kh. Mer mejerier. Mindre mejerier.
Jag älskar att tävla mot mig själv och gör det mest hela tiden. Nu. Med åren så har jag släppt det lite och låter det sporra mig istället. Förr kunde jag ge mig själv absurda tvångstankar av att vara på detta sätt.

Ska jag ut och springa så måste jag ha ett mål. Ett slut. Inte själva rundan utan mer att jag har som mål att förbättra min kondition. När jag styrketränar så har jag som mål att långsiktigt bli stark och just nu har jag lagt fokus på mina armar. Då det är något jag haft många hjärnspöken över.

Var du lägger din fokus är bara du som vet. Men var inte rädd när du ser att du närmar dig ditt mål. Antingen är du som jag, du behöver fler mål, andra utmaningar. Eller. Eller så är du helt enkelt en sån människa som kan slappna av och fira din seger, luta dig tillbaka och säga “jag är så jävla grym, jag gjorde det”.

Oavsett så måste du se till hur du är som person. Vad du har för mål, inte vad andra tycker du ska ha som mål och heller inte hur andra tycker du ska ta dig dit, det är du som bestämmer och känner dig själv allra bäst!

Var ligger din fokus?

Vem är perfekt?

Sen jag blev mamma. Sen jag blev mamma har jag blivit väldigt blödig.
Före vill jag minnas att i vissa situationer kunde jag istället vara ganska kall. Sånt som berör lät jag liksom inte beröra på det sätt det kanske borde gjort. En slags försvarsmekanism. Det tillsammans med att jag inte gillar när någon kliver in i min personliga zon eller tar för mycket på mig, utöver familj då såklart haha.
Men det här klippet gick rakt in i hjärtat och gav mig gåshud.

För vem är egentligen perfekt?
Du?
Jag?
Hon?
Han?
Vi?

Må bra själsligt – projekt

Hälsa är inte bara insidan. Hälsa är inte bara utsidan.
En lagom balans mellan de båda. För att må bra.
Jag må stövla runt i mjukisbrallor, hår i knut och tanktop. Eller pyjamas.
Jag må (tyvärr inte så ofta längre) spatsera runt i pennkjol och kavaj.
Jag må försöka vara modemedveten. Eller ja. Det är helt fel ord. För så här års. 28 år gammal har jag landat i min stil. Jag kan tycka att vissa “modetrender” är snygga men inte min stil. Eller så hämtar jag lite inspiration från dem.

Jag tycker det är fruktansvärt skönt att ha hittat JAG.

20140225-161926.jpg
Jag ska inte sticka under stolen med att jag längtar tills jag kan plocka fram mina flipflops och bara dra en klänning över huvudet.

Lika mycket som jag är glad att ha hittat mitt “yttre jag” så är jag överlycklig över att ha hittat mitt “inre jag”.
Att känna att det är självklart för mig att äta på ett sätt, att jag inte känner att jag gör några uppoffringar och heller inte att det stressar mig.

Det är inte lätt. Absolut inte. Att landa i en kostomläggning. Det kan vara som ett tumult i kroppen att balansera hormoner, känslor, balanser, vitaminer osv. Det tar tid. Det måste få ta tid.

Du kommer svära, vara förbannad, arg och ledsen. Det blir så småningom lättare. Jag lovar. Du kommer lära känna dig själv på vägen. Du kommer känna lycka och glädje.

Nu har jag lagt så mycket energi på att försöka må mitt bästa jag trots en riktigt tuff sensommar/höst. Jag trodde att 2014 skulle erbjuda en fräsch start. Men när man minst anar det rivs saker upp.
Jag har svårt att smälta att min Morfar gått bort. Det var så mycket annat att fixa runt omkring att tiden fanns nog inte riktigt till där, att sörja. När jag kommit en bit på väg så verkar det alltid vara något som gör det svårt.

Men nästa vecka börjar mitt “Må bra själsligt-projekt” och jag må vara ytlig, men jag ska börja veckan med att fixa mitt hår. För det förtjänar jag. Bara sitta där i några timmar omhändertagen av någon annan.

Missförstå mig inte. Jag är otroligt lycklig och trivs där jag är just nu. Min familj och mina vänner skänker mig otroligt mycket glädje. Men sen. Sen finns det små moln av irritation och frustration som ibland tar över.

Det kallas livet.

20140225-164002.jpg
Sånt här gör mig hel.

Oh please….

Japp mina nya favoritjeans har kommit! De kom egentligen häromdagen. Så otroligt sköna att jag smäller av!

20140220-204321.jpg
Känner jag mig själv kommer jag bo i dem! De har den där vackra rockiga looken som bara är så perfekt både till rockigt och vintage.

Tänk att för ett år sedan lovade jag mig själv ett par please jeans som morot för att jag skulle bli av med all bebisvikt. Jag klarade det. Och nu. Nu har jag ett par i mina ägor!
Nu står en Odd Molly Lovely Knit på listan. Men det får dröja 🙂

Och på måndag ska jag ta mig en joggingtur och på onsdag ska jag nog testa alla vikter nere i mannens hemmagym. Här ska tightas till!

Jag får många frågor om stretchmärken och lös hud från viktminskande mammor. Vet du. Det som funkat bäst för mig är träning och att smörja magen/märkena med kokosfett eller biooil. Självklart har jag kvar en del märken men de är bleknade och syns knappt. Och självklart har jag kanske till och med lite “mjukare” mage än någon som inte fött barn men vet du under min resas gång så har jag börjat uppskatta detta. Det är ju trots allt ett billigt pris för att just jag haft chansen att bli mamma. Inte bara en gång utan två.
För ja, det är faktiskt inte självklart.

Come back

Jag är stolt.
Igår hade jag i bakhuvudet att försöka ta mig igenom 5km PW i lutning. Men det gick som en dans så jag slutade efter 1mil på lutning 4 och 2,5km uppvärmning på lutning 10.
Det är ju så ibland, efter uppehåll så kommer man tillbaka ordentligt. Eller uppehåll och uppehåll, jag har väl kört ett par km här och där men ingen riktig löpning utan mer som uppvärmning.

20140205-080733.jpg
Jag var nästan själv igår på gymmet. Det gillar jag. Körde rumpa/lår liggandes i smithmaskinen och sen några övningar från #kostologik30, vecka 4.
Nu känner jag lite i mina muskler, inte träningsvärk så men att de varit aktiverade.
Kanske att långpannor på jobbet hjälpt lite. Om man ska lita på stegmätaren så går vi mellan 4-4,5 mil ett 16-17timmars pass. Härligt!

Jämför dig inte med någon annan än dig själv min vän! Det är bra att utmana sig själv och mina vänner, det det sitter ofta i skallen inte i kroppen.