Den där ångesten?! 

Mår DU bra? Mår DU så bra du kan må? 

Mår du bra med maten, med jobbet, med livet? Gör du allt rätt? 

Det är inte lätt att må sitt bästa jag. Speciellt inte i dagens sociala värld. Speciellt inte när konton man följer väljer vad som ska publiceras till allmänheten. 

Stora instakonton och bloggar pekfingrar i ämnen som de inte har en blekaste om. Målar upp en ödmjuk bild av sig själva för att de kan och vill. Det säljer mer. Klickräknaren tickar. 

Ämnen som berör tas upp, ibland bra och inte allt för sällan såna som skapar än mer ångest än det dagliga hos många av oss “vanliga” kvinnor som inte är sjukligt sjuka av en beroendepersonlighet. För handen på hjärtat, många av oss är känsliga mot socker, gluten osv och jag är allt för en artegen naturlig kost. Men långt ifrån alla är gravt sjuka eller har en så stor beteendestörning angående mat. 

Alla har vi någon “störning” eller trigger eller hur 😉 men det gäller ju oavsett kostval. Visst kan man förebygga med kost. Kosten påverkar med än man tror. Men grunden finns där redan. Det psykologiska. Ditt tankesätt. Allt hänger liksom ihop. 

Jag tror på en ren och närproducerad kost. Men jag tror också att det är en handfull som är så gravt och så sjukt “sockerberoende” likt en alkoholist. Många slänger sig med termen sockerberoende, kolhydratsberoende som om det liksom är enda lösningen på allt och det är så fel. Vissa är på riktigt, riktigt sjuka och behöver proffesionell hjälp men många utnyttjar också termerna. 

Jag avskyr när man man målar upp att kolhydrater är boven i dramat. Det är det inte. Det är en byggsten precis som protein och fett. Kolhydrater är precis lika användbara och nödvändiga som resterande för en funktionell kropp. Skillnaden är VAD för kolhydrater man väljer. Likaså med VAD för protein och VAD för fetter. Du som äter naturligt och medvetet inte stoppar i dig margarin. Men chips eller lösgodis går bra? Hm. 

Hur är logiken där? Jag kan inte svara på det. För jag äter inte margarin. Alls. Kommer inte in i mitt hus. Men jag äter chips. Jag äter lösgodis. Jag gör det. Inte dagligen. Inte ofta men då och då. En logik som inte går ihop eller hur? 😂 

Något jag inte kan svara på. Mer än att “det är gott”. Jag är bara människa. En som varit överviktig men utan sockerberoende. Få förunnat kanske? 


Tillbaka till inledningen. Att må sitt bästa jag är svårt. Man ska balansera kosten, träningen, familjen, jobbet, egentiden, hobbys, vänner osv. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Mår du bra inom ett område så är det inte tillräckligt. Du måste må bra inom fler områden. Se det som en balansbräda, ju fler steg du tar för att få den att tippa ju närmare mål är du. Börja med en sak och jobba vidare. 

Hatten av till dig som jobbar på ditt bästa jag!

Låt inte sociala medier ge dig “mer” dålig samvete än du redan har. Prioritera vad som är viktigt för dig och någonstans där inne i din kropp som är fylld med känslor och ett hjärta som bankar så kommer du att känna vad som är rätt för dig. 

Det är sällan vad någons instagram eller blogg eller krönika säger. 

Lita på dig själv och ditt hjärta, din magkänsla. 

Du som är förälder. Du vet precis vad jag menar med: Lita på magkänslan. Bara DU vet det bästa för ditt/dina barn. 
Vi gör alla så gott vi kan. Förälder. Ungdom. Sambo. Fru. Kvinna. Man. 

Advertisements

Att vara stolt är inte fåfänga

  

Jag började med det här utgångsläget (vänster bild). 

För 3 veckor sedan var formen så här (höger bild)

  

Idag. Är min form så här. 

Alltså. Jag dör. Min kropp är grym! 

En gång för längesen hade jag en vag önskan om att “någon gång i mitt liv ska jag ha mer än en ruta på magen” 😂 en sån där lite fånig fåfäng tanke som legat där och skvalpat i bakhuvudet sen sista barnet föddes. 

En sån där tanke man håller för sig själv för det känns så långt bort. En tanke man nästan skäms för. Att man känner sig så fåfäng på något vis och att det är lite tabu. 

Men min kropp är ju helt fantastisk. Den har burit två barn. 

Den är stark. 

Jag är stark! 

Och jag är faktiskt så sjukt stolt! 

Jag vet precis

 

 Jo men visst. Jag fick en så trist kommentar tidigare. “Vad vet jag som är smal!?”

 Ja vad vet jag?! Inte för att det spelar nån som helst roll om jag är smal eller ej. Men jag vet precis. Jag vet hur många tårar och hur mycket svett och vilja och tid som krävs. Det är inte lätt men det går. 

Jag har alltid pendlat upp å ner. Tröstätare som barn. Underskott som tidig tonåring. Stora lår som hästtjej. Spritsmalfet som tidig 20talare. Överviktig efter graviditeter mm. Och nu nästan 30 år gammal är jag alldeles lagom men jag sliter som ett djur och JAG VET PRECIS. 

Jag vet vad som krävs, inte bara på gymmet men även att tackla allt annat som hör till.. Jo men då är jag självisk för att jag “tar” mig träningstid. Jag tränar när mina barn sover. Punkt. 

Och ja visst det är säkert alldeles för många dammråttor bakom soffan och för många osorterade par strumpor i tvättstugan men vem sjutton tittar där. Jag vet att det går att träna hemma med småbarn. Det går att planera maten. Det går att tackla jobb och familj med gym. Allt går bara viljan och verktygen finns där. MEN det tar tid!!! 

Översta bilden är från min “träningsstart” och alldeles nästan helt nyförlöst. Min son fyller 3 i oktober. Lika lång tid som han är gammal har det tagit mig att komma dit jag är idag. Att veta var man kom ifrån skapar ödmjukhet. JAG VET PRECIS hur det känns. Varenda delmål. Alla minus. Tiden. Att vilja ge upp. Jag vet. 

Och just därför skapade jag mitt “kickstart-hemmaträningsprogram med kostrådgivning”. Mer info får du om du mailar info@kostologik.se

Vad är sunt förnuft?

Ingen enkel fråga eller hur. 

Sunt förnuft är det som du tycker är logiskt. 

Det kan vara allt från att äta tallriksmodellen, lchf, paleo, högproteinkost, GI eller vad som. Huvudsaken är ju att det känns rätt för dig. 

Sunt förnuft kan appliceras på så många sätt och situationer. Men för att du tycker att en grej är logisk för dig så betyder det inte att jag förstår. Eller tvärtom. 

Sunt förnuft för mig idag var att avstå träning. Jag har känningar i min hals och jag vill inte att det ska bli värre och sjuklig träningsvärk från sumo frontboj. Sunt förnuft i min mat är att jag inte ligger på underskott. Att jag äter på samma sätt jag gjort de senaste 3 åren. Att jag äter 3 ggr om dagen. Att jag det sista lagt till lite mer kolhydrater 1 dag i veckan. Dels för att jag har “utrymme” för det i och med att jag tränar 3-5 dagar i veckan men också för att hormonoptimera (sånt jag tycker är kul att testa – nörd jag vet). Fortfarande gluten och sockerfritt dock. 

   

Ett år mellan dessa bilder men knappt något kilo, jag tror att om jag ska följa mina anteckningar så har jag tappt hela 0,8 kg sen första bilden. Vilket är jättebra och det jag strävat efter. Inte att gå ner mer utan att byta ut. Mer muskler. Bygga och forma kroppen. Sen är det svårt med bilder och olika vinklar. Det vet ju alla.  

Jag tycker det är snyggt. Jag älskar att träna. Jag lär mig saker var pass. Mest om mig själv. Vilka gränser jag kan tänja på. 

Hur mycket jag än älskar att träna och vill göra det var dag så säger mitt sunda förnuft att vila är bra. Vila är lika viktigt som att träna. Vila och mat. 

I helgen blir det Battle of Scandinavia med min man. Lillsyrran ska jobba på mässan och vi ska njuta av lite “vuxentid”. Jag och min man. Snart har vi varit gifta i ett år och precis runt hörnet är vårt 5 års jubileum. 

Lika mycket som jag ser fram emot en heldag med Mannen min så ser jag fram emot att studera och titta på dessa fantastiska atleter. Beundransvärt vad det är slit bakom allt. Jag sympatiserar inte med allt vad gäller fitnesstävlingar och jag skulle inte byta min kost mot en “byggardiet” men jag är fascinerad. Jag är fascinerad över mental styrka likaväl som råstyrkan. Sen är jag övertygad om att man kan bygga och tävla på lågkolhydratkost/och eller högfettskost också, givetvis, finns många grymma “lchf”-atleter. 

Jag menar, jag har faktiskt lyckats bygga och forma om min kropp på högfettskost, så där har jag inget tvivel, allt går. Jag älskar att träna, lika mycket som jag förr älskade att vara i stallet. 

Denna stress man skapar sig

Vart vi än går. Vart vi än vänder oss. Hur vi än gör. Är stressen där.

All stress är inte dålig stress. Ibland kan man prestera bättre under tidspress. Ibland säger det stopp.

Som ni vet. Så bytte jag jobb förra året för att bespara mig stressen av att behöva vara ifrån barnen kvällar och helger. DET stressade mig. Att missa att natta barnen. Sånt ger mig dåligt samvete. Som ni vet så är det ju därför jag är den där råttan som inte intar gymmet innan alla typ gått hem.

Hur som helst. Denna stress.
Jag är stresstålig. Jobbar bra under stress. Kanske till och med bättre ibland.
Men. Ibland. Som denna veckan. Blir det lite mycket.

IMG_4026
Illustrationen har ni sett förr. Den är givetvis gjord av Anna

Min vardag. Jag Räknar. Säljer. Räknar. Säljer. Underhåller. Siffror. Räknar. Budgetar. Pengar. Säljer. Räknar. Krediter. Och mer budget. Så ser min vardag ut. Skitkul! Det är verkligen roligt! Om man bortser från stressen man får när allt ska på plats sista veckan var månad. Helt i sin ordning.

Lägg VABB på detta. Mina fina små. Hur som helst. Gårdagen. Ja. Då såg jag nog ut som på bilden. Lägg till jobb på det. Halleluja. Det gick. Men inget jag längtar efter. Ibland funderar jag på vad man utsätter sig för. Denna stress man skapar. Kanske inte helt själv. Man vill vara alla till lags. Hemma. På jobbet. Vänner. Sig själv. Amen.

Mitt i all stress igår. Snälla barn som satt och pärlande. Mamma som jobbade lite (mycket). Någonstans där mitt i allt så kom jag på mig själv med huvudet i den där chipsskålen. Och nej. Man dör inte av lite chips. Men jag vräkte verkligen i mig tre, fyra, fem NÄVAR. Innan jag insåg. Att jag stress-åt.

Jag. Tröst. Åt.
Motivation. Noll.
Känslorna tog över helt.

Jag vet precis vart det kommer ifrån. Vi lämnade en tuff helg bakom oss. Den tuffaste sen min Morfar gick bort. Vår älskade Hades fick somna in ❤️ och huset är så kusligt tomt. Trots att vi har tre missar till.

Lägg till någon form av magsjuka ett par timmar på det.

Där har ni mig. Trots en stabil kost. Okej stresströskel. Bra sömn. Så kommer man aldrig riktigt bort från det där. En gång tröstätare. Alltid tröstätare.
Skillnaden nu är att jag vet hur jag går vidare.
Jag dammar av min tröstätaraxel och skrattar lite åt synen av mig själv i chipsskålen. Responsen jag fick av min fina man och sparken i röven jag fick av min bästa vän.

Att lära känna sig själv. Är det bästa man kan göra.

Det är liksom inte hela världen. Glöm inte det.

Att ta sig tid att reflektera

Det börjar sjunka in. Det har gjort det ett tag. Jag är smal. Det påpekas att jag är det. Högt och lågt. Bakom mig rygg och till mitt ansikte. Vänligt och ovänligt.
Vad andra tycker är egentligen inte relevant utan att jag hänger med är det som är viktigt. Jag vet att jag nu mer kan kalla mig “smal” vad nu egentligen det ska vara bra för. Att benämna sig själv med ett ord, att kategoriseras.

Jag är frisk. Jag är stark. Jag är hälsosam. Jag är bra. Och detta är inte definierat av kroppsstorlek. Jag var lika frisk, inte lika stark, nästan hälsosam och framför allt jag var bra även för 10kg sen eller 20kg sen, ja till och med 30kg sen. Jag mådde bra. Men idag mår jag bättre. Jag är dessutom piggare, gladare och aktivare vilket i sin tur gör mig till en bättre mamma.

Jag är en ganska stark människa till psyket. Jag har förstått även det på senare år. Men även här har jag vuxit. Lika mycket som jag blivit mindre i storlek har jag vuxit och lärt mig massor om mig själv och andra.

IMG_2792.JPG
Det har snart, i januari 2015, tagit mig två år att lära mig att älska mig själv. Att lära känna mig själv och min kropp framför allt. Jag kan inte hjälpa att vara ödmjuk och tacksam för trots allt har denna kropp varit hem till mina två underbara barn, den har tidigare varit med om x antal misshandlingsperioder matmässigt, alldeles för mycket festande och rökande och den har förvånat mig om och om igen med hur stark den är och vilken fantastisk känsla man får när man inser hur långt man kan pressa kroppen. Vare sig det är förlossning, löpning eller vikter på gymmet.

Att jag lagt om min kost, utbildat mig till kostrådgivare och tagit upp träningen är i grund och botten tack vare min underbara man och det kan ha varit det bästa jag gjort.
När man periodvis i livet mentalt bara vill gå sönder så har träningen varit min mentala räddning, där man bara kan vara sig själv, förbränna kortisol och där man inte behövt tänka på annat än sig själv och sin kropp. Det har stärkt mig. Inte att jag är smal.

Det här är inte längre en ren viktminskningsblogg utan mer “vad händer sen”…. För det är inte lätt.
Jag har satt mål med min träning, jag vill pressa mig själv steget längre.
Jag vill bli stark.

Hur ser andra dig?

Jag var en ganska kaxig tjej till och från under mina tonår. Var säker på att jag visste vad jag ville. Rapp i käften. Självförtroende. Tog plats när jag ville.
Jag upplevde dock aldrig att jag var en av de “coola” utan mer lite lagom.
Andra har berättat att jag och mina vänner var tydligen “coola”…. Omtyckt av många och ogillad av lika många.

Vilket antagligen berodde på en trygghetsfråga. Att hitta mig själv. Att inte veta var jag hörde hemma. Jag var nog trots allt en ganska arg och trasig tonåring.

Nu. Idag. Så är jag inte alls sån.

Jag fick göra ett dyrt såntdäringa “vad är du för människa”-test på jobbet för ett tag sen…. Resultatet?
En lugn, empatisk och analytisk människa med kontrollbehov. Ödmjuk och undviker/väljer konflikter där jag kan.

IMG_1780.JPG
Hm…. Så svårt sånt där. Att se hur man är.
Jag frågade mina närmsta barndomsvänner och de höll med, jag har ändrat mig mycket, det har vi alla. En ödmjukare, mer uppskattad syn på livet. Livet är skört. Jag är mycket lugnare nu än för några år sedan. Jag låter inte alla negativa saker dra ner mig längre. Med min familje-historia skulle jag vart på bott för längesen isåfall.. Mina vänner kallar mig ibland gör diplomaten, den logiska och säger att jag behöver bitcha till mig ibland… Hm? Kanske.

Men. Jobbmässigt, eftersom jag jobbar som Säljare. Så måste jag var dag jobba på att vara tuff, förhandla, diskutera och avsluta affärer. Så jag får ju både och i mitt liv….

Hurdan är du och hur ser andra dig?
Ser de annorlunda på dig för att du äter lågkolhydratskost med naturlig?

Att jämföra!

Jag ser hela tiden det där bekräftelsebehovet. Där man ursäktar sig för att man tar x-antal kilon i nån övning, där man skriver att man är sämre än andra eller att man kanske till och med är bättre än andra.

Jag blir så less. Uppriktigt ledsen. Det finns inga normer, regler eller ramar för vem som är bäst. Du är bäst. För dig själv.

Det är svårt. Jätte svårt att inte jämföra sig med andra. Speciellt när det gäller kost eller träning.

Jämför dig BARA med dig själv!!!

IMG_1822.JPG
Igår.
Jag jämför mig med mig själv. Idag. Det gjorde jag inte i början. Då jämförde jag mig med ALLA.

Vad leder det till? Sämre självkänsla. Sämre motivation.
Använd andra som INSPIRATION istället! Där du kan hämta idéer och tankar. Som du sedan kan applicera hos dig själv.

IMG_8392.JPG
När jag började träna. Januari 2013.

Jag kan inte jämföra mig med mina vänner heller. En är superlång och stark som en oxe, en annan är så målmedveten att min målmedvetenhet är ingenting i jämförelse och en tredje… Ja henne kan ja jämföra mig med haha för vi är precis på samma nivå, hon har snyggare och något längre ben än mig dock, men jag kan göra enbensutfall med vikt…..

Ser du hur galet det blir.
Du kan inte jämföra dig i styrka med någon som är 190 lång om du är 160. Om du inte är ett sånt där geni som räknar procentuellt.
Du kan inte jämföra en viktminskning med någon som kanske aldrig bantat eller viktminskat förr.
Du kan heller aldrig jämföra dig med någon som inte är du. För du är ditt bästa jag. ❤️

Nya mål.

Jag måste ha mål. Jag måste ha något som driver min motivation.
Jag har hela denna resa haft en vikt som mål och nu är jag ju liksom nästan där.

Jag har länge funderat på vad jag ska ta mig an härnäst. Jag har bollat idén med min man ett bra tag och jag har fullt stöd, pepp och hjälp som kan tänkas. Han är fantastiskt. Han tipsar, trixar och funderar åt mig när jag inte har tålamod. Han kommer med tips och visdom. Lugn. Även några nära vänner och syster har varit bollplank när jag funderat över om jag är helt sjuk i huvudet som har satt ett så stort mål så långt bort.
Jag är inte säker på att jag vill, men jag kommer träna som om jag ska.
Med delmål. På LCHF. Artegen mat. Ingen fettbombning eller mini-intag av mat här. Riktig mat. Inget underskott.
Jag ska fasen visa att det går.

IMG_1675.JPG
Min form idag, efter träning 60,3 kg och jag är 160cm.

Jag har alltså som mål att eventuellt delta i Luciapokalen 2015. Långt bort och jävligt långsökt men jag ska nu först se om jag har motivationen fram till jul. Det ska jag ge mig själv. Bikinifitness är egentligen något jag tycker är skitfult. Man är inte snygg för fem öre och det är inte det jag strävar efter. Det finns många grenar att tävla i, muskelgrupper, bikini, body osv. Jag ska bara hitta min specialitet.
På min väg så vill jag lära känna min kropp. Lära mig mer. Optimera. Utnyttja mina kostkunskaper. Jag vill se om en snart trettio småbarnsmamma kan skulptera om en tidigare överviktig kropp till något helt annat.

Ingenting är omöjligt eller…?

Jag kommer dock lägga till några få tillskott, men bara rena sådan.

Underskatta inte din kropp

En helt fantastisk semester till ända.
Det var längesen jag släppte normer/regler och ramar vad gäller mat som jag gjort denna sommaren.
Det intressanta här är att trots detta så har jag inte haft för stort sug och heller inte vräkt i mig. Jag tackar. Alla klarar inte detta. Men sen är jag heller inte så gravt sockerberoende.

Men en (hel) del glass, bär, färskpotatis, lite ris och choklad har slunkit ner. En del cider och några drinkar.

Ingen våg. Ingen ångest. Bara leva.

20140807-072523-26723646.jpg
En så varm känsla kom över mig igår när jag åkte till jobbet. Jag pendlar ca 1h enkel väg, så man hinner tänka mycket, de dagar jag pendlar själv.
Men just igår, när jag körde på en bro över Tidan och vattnet värmdes av solen att ångorna lekte tafatt mellan fågelungar som tagit sina första vingslag. Där och då slog det mig hur förbannat fint livet ändå är.

Som om ytterligare en liten pusselbit kom på plats.

Så. Hur gick det med min “fria” sommar… I söndags så ställde jag mig på vågen och hade +5kg i bakhuvudet, kändes så på kläderna. I mina ögon får jag “gravidput” direkt när jag slarvar och jag svullnar.
Ärligt så blev jag riktigt förvånad. “Bara” 2,3kg upp sen bröllopet, helt okej.
Måndag och tisdag har jag ätit bra balanserad mat. Jag har lite för lätt att överäta så jag har lagt till mct-oljan igen för lite extra mättnad.

Och igår kväll vägde jag in på mina 60kg. Vi har visserligen promenerat en hel del hela sommaren och det har säkert gjort sitt. Ingen styrketräning heller så har säkert tappat en del i muskelmassa och jag räknar med att lägga på mig lite igen när jag börjar träna.
Men är inte kroppen fantastisk så säg.

Ibland behöver man bara stanna upp och leva. Njuta av nuet.

Tanken slog mig att jag skulle stannat och fotat det vackra skådespelet på vattnet. Men då hade just det ögonblicket blivit förstört. Nu är det fortfarande orört och ligger på min näthinna och i min minnesbank.