Vad är sunt förnuft?

Ingen enkel fråga eller hur. 

Sunt förnuft är det som du tycker är logiskt. 

Det kan vara allt från att äta tallriksmodellen, lchf, paleo, högproteinkost, GI eller vad som. Huvudsaken är ju att det känns rätt för dig. 

Sunt förnuft kan appliceras på så många sätt och situationer. Men för att du tycker att en grej är logisk för dig så betyder det inte att jag förstår. Eller tvärtom. 

Sunt förnuft för mig idag var att avstå träning. Jag har känningar i min hals och jag vill inte att det ska bli värre och sjuklig träningsvärk från sumo frontboj. Sunt förnuft i min mat är att jag inte ligger på underskott. Att jag äter på samma sätt jag gjort de senaste 3 åren. Att jag äter 3 ggr om dagen. Att jag det sista lagt till lite mer kolhydrater 1 dag i veckan. Dels för att jag har “utrymme” för det i och med att jag tränar 3-5 dagar i veckan men också för att hormonoptimera (sånt jag tycker är kul att testa – nörd jag vet). Fortfarande gluten och sockerfritt dock. 

   

Ett år mellan dessa bilder men knappt något kilo, jag tror att om jag ska följa mina anteckningar så har jag tappt hela 0,8 kg sen första bilden. Vilket är jättebra och det jag strävat efter. Inte att gå ner mer utan att byta ut. Mer muskler. Bygga och forma kroppen. Sen är det svårt med bilder och olika vinklar. Det vet ju alla.  

Jag tycker det är snyggt. Jag älskar att träna. Jag lär mig saker var pass. Mest om mig själv. Vilka gränser jag kan tänja på. 

Hur mycket jag än älskar att träna och vill göra det var dag så säger mitt sunda förnuft att vila är bra. Vila är lika viktigt som att träna. Vila och mat. 

I helgen blir det Battle of Scandinavia med min man. Lillsyrran ska jobba på mässan och vi ska njuta av lite “vuxentid”. Jag och min man. Snart har vi varit gifta i ett år och precis runt hörnet är vårt 5 års jubileum. 

Lika mycket som jag ser fram emot en heldag med Mannen min så ser jag fram emot att studera och titta på dessa fantastiska atleter. Beundransvärt vad det är slit bakom allt. Jag sympatiserar inte med allt vad gäller fitnesstävlingar och jag skulle inte byta min kost mot en “byggardiet” men jag är fascinerad. Jag är fascinerad över mental styrka likaväl som råstyrkan. Sen är jag övertygad om att man kan bygga och tävla på lågkolhydratkost/och eller högfettskost också, givetvis, finns många grymma “lchf”-atleter. 

Jag menar, jag har faktiskt lyckats bygga och forma om min kropp på högfettskost, så där har jag inget tvivel, allt går. Jag älskar att träna, lika mycket som jag förr älskade att vara i stallet. 

Advertisements

Varför dränker inte jag min mat i fett?

IMG_4115Jag fick frågan igår: Varför äter du inte lika mycket fett som en del “andra” lchfare?

Det är faktiskt en jättebra fråga!!
Jag tillagar all min mat med smör/kokosolja eller mct-olja. Jag äter alltså mat som är högt i fetthalt, naturligt och rikt på fettsyror, laurinsyra mm.
Jag lägger inte alltid till fett vid sidan av för att jag äter även naturligt fettrik mat så som lax, avokado, nötter, oliver m.m Det här räcker tillräckligt för mig. Ibland lägger jag till extra och ibland inte, jag känner min kropp vid det här laget. Jag tror på variation i kosten. Precis som med valet grönsaker och proteinkälla. Bara för att jag inte dränker min mat i fett betyder det inte att jag inte äter en högfettskost som är kolhydratsnål, för det gör jag.
Jag äter lagom och tillräckligt med fett för att min kropp ska gå på fettdrift och jag har inte ett trasigt ätbeteendet (om du inte slänger ett paket geisha framför mig). Jag känner min mättnad och vet vad som är tillräckligt.

Att tesen fett bränner fett är sanning. Men mängden fett är helt individuell.
Jag vill njuta av min mat. Känna smaker och konsistens.
Jag vill inte dricka min frukost/lunch eller middag och heller inte dränka min mat i fett.

Valet är individuellt och jag säger inte att det är rätt eller fel. Det enda jag kan råda er att göra är att tänka logiskt, känn din kropp och fråga dig själv: HUR FUNGERAR JAG? NÄR MÅR JAG SOM BÄST??? ❤️

Denna stress man skapar sig

Vart vi än går. Vart vi än vänder oss. Hur vi än gör. Är stressen där.

All stress är inte dålig stress. Ibland kan man prestera bättre under tidspress. Ibland säger det stopp.

Som ni vet. Så bytte jag jobb förra året för att bespara mig stressen av att behöva vara ifrån barnen kvällar och helger. DET stressade mig. Att missa att natta barnen. Sånt ger mig dåligt samvete. Som ni vet så är det ju därför jag är den där råttan som inte intar gymmet innan alla typ gått hem.

Hur som helst. Denna stress.
Jag är stresstålig. Jobbar bra under stress. Kanske till och med bättre ibland.
Men. Ibland. Som denna veckan. Blir det lite mycket.

IMG_4026
Illustrationen har ni sett förr. Den är givetvis gjord av Anna

Min vardag. Jag Räknar. Säljer. Räknar. Säljer. Underhåller. Siffror. Räknar. Budgetar. Pengar. Säljer. Räknar. Krediter. Och mer budget. Så ser min vardag ut. Skitkul! Det är verkligen roligt! Om man bortser från stressen man får när allt ska på plats sista veckan var månad. Helt i sin ordning.

Lägg VABB på detta. Mina fina små. Hur som helst. Gårdagen. Ja. Då såg jag nog ut som på bilden. Lägg till jobb på det. Halleluja. Det gick. Men inget jag längtar efter. Ibland funderar jag på vad man utsätter sig för. Denna stress man skapar. Kanske inte helt själv. Man vill vara alla till lags. Hemma. På jobbet. Vänner. Sig själv. Amen.

Mitt i all stress igår. Snälla barn som satt och pärlande. Mamma som jobbade lite (mycket). Någonstans där mitt i allt så kom jag på mig själv med huvudet i den där chipsskålen. Och nej. Man dör inte av lite chips. Men jag vräkte verkligen i mig tre, fyra, fem NÄVAR. Innan jag insåg. Att jag stress-åt.

Jag. Tröst. Åt.
Motivation. Noll.
Känslorna tog över helt.

Jag vet precis vart det kommer ifrån. Vi lämnade en tuff helg bakom oss. Den tuffaste sen min Morfar gick bort. Vår älskade Hades fick somna in ❤️ och huset är så kusligt tomt. Trots att vi har tre missar till.

Lägg till någon form av magsjuka ett par timmar på det.

Där har ni mig. Trots en stabil kost. Okej stresströskel. Bra sömn. Så kommer man aldrig riktigt bort från det där. En gång tröstätare. Alltid tröstätare.
Skillnaden nu är att jag vet hur jag går vidare.
Jag dammar av min tröstätaraxel och skrattar lite åt synen av mig själv i chipsskålen. Responsen jag fick av min fina man och sparken i röven jag fick av min bästa vän.

Att lära känna sig själv. Är det bästa man kan göra.

Det är liksom inte hela världen. Glöm inte det.

Krångla inte så mycket

Som myror. Som myror på hela kroppen kliar det. En känsla jag haft hela veckan. En slags rastlöshet.

Jag har striktat till min kost efter jul. Inte så att jag sätter förbud. Tvärtom. Jag får. Men vill inte. Jag är sån där. Periodare. Inte så att jag vräker i mig “skräp” men väljer lite mindre nyttig mat som egentligen inte passar min väg mot mitt mål.
Nu har jag fokus på att öka i vikter och uthållighet på gymmet. Jag vill bli stark. Starkare. För att bli det måste jag få i mig tillräckligt med energi och byggstenar. Jag har därför medvetet (jag avskyr det ordet men finner inget annat passande) valt att öka upp mina kolhydrater lite. Jag mäter inte. Men jag har lagt till exv lite rödbeta, palsternacka, sötpotatis i min kost. Jag lagar matlådor för hela veckan så mitt högre intag blir alltid på lördagar då vi precis som de flesta andra myser lite extra. Jag ska framöver förklara varför jag valt att justera så här.

Många av er funderar nu på hur ska ni hålla motivationen på topp. Hur ska ni lyckas? Karaktär? Huvudfokus på mat eller träning?

Det har inte med karaktär att göra. Det har i grund och botten med beslutsamhet att göra. Det är DET som är det avgörande. När du väl har bestämt dig och sen bryter ner ditt mål, ja du måste ha ett mål (ett fokus), det är först då du kan börja din resa. Att bryta ner ditt mål i många små mål är vägen till att lyckas.

IMG_3378.JPG
Det känns jävligt långt bort. Det där målet. Eller hur…..
Många tårar blev det i början. Men sen en dag vänder det liksom.

Många gånger har jag “tagit beslutet” men aldrig tidigare brutit ner det i delmål eller med samma fokus som denna gång.
Jag har pendlat upp och ner i vikt under hela mitt liv. Periodare ni vet. Känslostyrd.

Att använda mina barn som motivation har varit min “morot” och är fortfarande. En aktiv pigg och glad mamma är vad de förtjänar. Inte en mamma med dålig självkänsla, bitterhet och önskan om att “det kunde vart bättre”. Aldrig att jag vill att de ska ha en mamma som aldrig gör saker med dem pga missnöje med sig själv. Aldrig.

Det är DITT ansvar att må ditt bästa jag. Ingen annans.

Det är ju så lätt det där att man fastnar i ett invant beteende. Ett som kanske inte är så bra egentligen. Tanken på en nystart är god. Sen kommer du inte längre? Varför?

Bestäm dig. Fokusera. Målmedvetenhet. Livet.

Jag hävdar självklart att gluten och socker är boven till mycket. Räkna kolhydrater i början vid kostomläggning, håll dig till livsmedel under 5gr/kh per 100gr. Lär dig. Läs innehållsförteckningar. Undersök och testa.

Men kanske mitt VIKTIGASTE råd. Var INTE kolhydratsrädd!!!!
Jag läste i en tråd på Facebook idag en lång diskussion om huruvida te var jordens undergång eftersom det “innehöll” 1-4gr kh/100gr och att “dagskvoten” av kolhydrater var fylld efter respektive 4 släta koppar te. Sånt här skrämmer mig lite.

Mörkgröna bladgrönsaker som är så himla nyttigt, fullt av vitaminer och mineraler bla folsyra som är essentiellt. Ägg som är det coolaste livsmedel vi har, innehåller nästan allt utom C-vitamin. Kokosgrädde. Broccoli.

Jag kan rada upp hur många nyttiga livsmedel som helst som då inte passar in i “dagskvoten”…….. Vad missar ni då för vitaminer, mineraler? Kompensera med tabletter? Jo men visst. Eller en paprikabit för C-vitaminets skull, ja så kan man göra, en gång i veckan…..

Förstå min sarkasm.
Men i ett sånt här läge känns det okej ibland även för mig som Kostrådgivare att sucka lite, högt……

Lchf är för mig näringsrik mat som ger mig allt jag behöver. (Ja jag fyller på med bla omega3 och D-vitamin). Mat som är glutenfri och sockerfri. Mat som håller mig mätt och som ger mig energi att både orka med mitt arbete, min familj och min hobby. Träning. Ja shopping också om det räknas 😉

Om man resonerar som ovan i den där tråden. Då kan man alltså dricka exv hur mkt Cola zero man vill istället, eftersom det är både sockerfritt och innehåller (enligt innehållsförteckningen) inga kolhydrater…. Logiskt?!

Så. Välj bra kolhydrater när du äter. Krångla inte till det för mycket. Speciellt inte i början. Du kommer långt med att “bara” byta ut pasta/potatis/ris mot exv broccoli/blomkål/sallad. Ta bort bröd och godis. Du kommer känna skillnad själv i kroppen. Och du kommer att se det.

Diet eller livsstil?

Återigen.
När blir en diet en livsstil? Eller en livsstil full av diet?

När jag som så många andra började äta lågkolhydratskost med naturliga fetter (lchf) så såg jag det som en diet. Jag är inne på mitt tredje år nu och kan inte tänka mig att gå tillbaka till att äta pasta/bröd/socker flera dagar i veckan. Är det nu en varaktig diet eller är det MIN livsstil???

Det har blivit min vardag att äta KÖTT, GRÖNSAKER och NATURLIGT FETT. Varför ska det vara så konstigt?

Jag tror. Jag tror att vi är skapta att äta av vad som fanns tillhanda innan vi började producera mat artificiellt. Varierat. Olika konsistens. Olika sammansättning. Vissa dagar mer grönsaker andra mer protein och en tredje dag mer fett.

IMG_3544.JPG

Jag tror inte att man dör av lite socker eller gluten. Självklart inte. Men att använda det som “lyx” istället för något som är standard i vardagen tror jag på. Jag blir GALEN när barnen berättar att de fått OBOY till frukost på dagis!!!

Det handlar heller inte om ENERGI IN / ENERGI UT. Principen låter bra, eller hur? Men det är inte därför det finns så många överviktiga. Självklart påverkar motion och rörelse. Men även sömn och stress. Men grundstenen är trots allt vad du stoppar i mathålet. Vad DET gör med din kropp och vad för signaler det skickar till hjärna, lever och blodsocker, maten styr vad och hur du förbränner bla.

Givetvis så går man upp i vikt av att bara sitta på soffan och äta överskott (eller underskott för den delen) det kan ju vilken jubelidiot som helst räkna ut, eller?
Ni förstår att jag mellan varven är ironisk hoppas jag…

Sakfrågan är inte att man är lat, utan varför överäter/underäter man? Vad är orsaken till just ditt problem?
Tristess? Understimulation? Blodsockersvajningar? Sug? Brist på mänsklig kontakt? Sexbrist? Glädjebrist? ADHD? ADD? Depression? Ilska? Humörsvängningar? Allt kanske…..

Saken är ju den att ÄVEN om man använder sig av principen energi in / energi ut så är flertalet överviktiga. Det handlar INTE bara om att man måste röra på sig mer. Det hjälper inte att sparka någon i röven så att de är ute och rör på sig mer, se alltid till kosten först. Ibland räcker små justeringar, ibland måste stora till.
80% kost och 20% motion.
Vissa fungerar som så, lite mer motion och lite mindre skräpmat. Men långt från alla.

Socker och gluten gör att man kan bli avtrubbad i sina mättnadskänslor (och i vissa fall mycket annat exv om man har ADHD, Depressioner eller andra mentala problem m.m), vilket leder till att man överäter för att man tror att man är hungrig.

Socker och gluten triggar ju även blodsockerkurvan som sedan i sin tur påverkar insulinproduktionen och även kortisolproduktionen som gör att man kan lagra istället för att släppa.

Om man äter en kost som balanserar din blodsockerkurva, insulinproduktion och som håller dig mätt länge eftersom din hjärna inte triggas att tro att du är hungrig vid varje blodsockerfall (eftersom du inte får några) så släpper du oftast kilon. Du blir jämnare i humöret. Jämnt flöde med energi osv osv. Du kanske inte heller är den där otrevliga sura människa du en gång var… 😉

Kontentan är inte att jag eller du ska behöva försvara valet av kost eller huruvida det är en diet eller en livsstil.

Är det en diet eller en livsstil att flera gånger i veckan äta kakor?

Någon säger: “Jag tror inte på lchf, vi är skapta att vara omnivorer”….. Jag svarar, sen när räknas socker/gluten som kött? Jag är inte vegetarian. Gluten och Socker är trots allt det ENDA jag tagit bort ur min kost.

Någon annan säger: “Du vräker i dig fett”…..
Jag svarar, ja visst finns det dem som gör det (finns extremister inom allt) men jag äter precis som du (tallriksmodellare) men utan tillsatser och utan gluten/socker. Jag personligen “överdoserar” inte fett. Jag äter lagom fett, tillräckligt för mig.

En tredje säger: “Du äter ju inga kolhydrater”…..
Jag svarar, Jo då, massor faktiskt. Sallad, grönsaker, rotfrukter, bär. Nu när jag tränar så tungt som jag gör så äter jag även nån bit frukt (banan) och även lite ris eller nån potatis då och då, dvs högglykemiska livsmedel och gjort ett tag. Det här är för att jag vill åt fördelarna av en del hormoner som leptin och insulin för ökad förbränning och muskelväxt. (Ja, insulin är inte enbart dåligt om man använder det till sin fördel.) Så här äter jag oftast på lördagar då det är min vilodag från gymmet. Ja, jag märker skillnad.
Så ja, jag äter massor av kolhydrater. Bara inte det som du räknar som kolhydrater tydligen…..

Så. När blir det till en livsstil? Den dagen jag är död?

Hur ser andra dig?

Jag var en ganska kaxig tjej till och från under mina tonår. Var säker på att jag visste vad jag ville. Rapp i käften. Självförtroende. Tog plats när jag ville.
Jag upplevde dock aldrig att jag var en av de “coola” utan mer lite lagom.
Andra har berättat att jag och mina vänner var tydligen “coola”…. Omtyckt av många och ogillad av lika många.

Vilket antagligen berodde på en trygghetsfråga. Att hitta mig själv. Att inte veta var jag hörde hemma. Jag var nog trots allt en ganska arg och trasig tonåring.

Nu. Idag. Så är jag inte alls sån.

Jag fick göra ett dyrt såntdäringa “vad är du för människa”-test på jobbet för ett tag sen…. Resultatet?
En lugn, empatisk och analytisk människa med kontrollbehov. Ödmjuk och undviker/väljer konflikter där jag kan.

IMG_1780.JPG
Hm…. Så svårt sånt där. Att se hur man är.
Jag frågade mina närmsta barndomsvänner och de höll med, jag har ändrat mig mycket, det har vi alla. En ödmjukare, mer uppskattad syn på livet. Livet är skört. Jag är mycket lugnare nu än för några år sedan. Jag låter inte alla negativa saker dra ner mig längre. Med min familje-historia skulle jag vart på bott för längesen isåfall.. Mina vänner kallar mig ibland gör diplomaten, den logiska och säger att jag behöver bitcha till mig ibland… Hm? Kanske.

Men. Jobbmässigt, eftersom jag jobbar som Säljare. Så måste jag var dag jobba på att vara tuff, förhandla, diskutera och avsluta affärer. Så jag får ju både och i mitt liv….

Hurdan är du och hur ser andra dig?
Ser de annorlunda på dig för att du äter lågkolhydratskost med naturlig?

Inte bara vikt utan mentalt

Ibland blir jag förbryllad. Lite irriterad till och med.
Den gemensamma synen på många (tallriksmodellare) är att äter man LCHF så går man ner i vikt över en natt. En quick fix.
Det har tydligen gått jättelätt för mig, för det är tydligen den bilden jag förmedlar.

Bara för att jag gått ner över 30kg på ett års tid och sedan hållit min vikt plus minus något kilo nu ett andra år så har inte min resa varit rak. Långt ifrån. Letar ni i arkivet så hittar ni massor av gnäll och mentala hinder.
Ja jag har tappat en del i fettprocent det senaste året men också lagt på mig muskelvikt. Min “viktminskning” var klar och nu har jag andra mål.

För det är så. Man ändras.
Maten är simpel. Tekniken är svår. Den mentala biten är svår.
Har man en hel kropp så kan man gå ner en hel del kilon ganska fort. Min var inte hel. Inte mitt “viktpsyke” heller. Många är få förunnade att ha en hel kropp.

Det handlar inte bara om att få maten rätt. Det är tankesättet.
• Att inte stressa en viktminskning
• Att inte känna att man förbjuder utan att man väljer
• Att tycka om sig själv
• Att inte jämföra sig med andra
• Att lära känna sin kropp, tankesätt, mönster och beteenden
• Att ha ett mål med många delmål
• Motion och aktivitet (fysisk och psykisk)

IMG_1342.JPG
Självklart fungerar många andra viktminskningsmetoder kortsiktigt. Om vi nu i detta inlägg låtsas att LCHF bara är en viktminskningsmetod. För ja, så är det för vissa. Och det är inget fel i det. Det var det för mig också i början.
Innan jag förstod alla hälsofördelar och hur fantastiskt bra jag mådde.
Hur mina hormoner stabiliserades, PMS nästintill bortblåst. Min migrän försvann. Min energinivå är samma hela dagen. Min ork och min motivation.

Men. Har man inte motivationen så är det svårt att ta sig an något alls.

En del säger att LCHF inte passar dem. Det är så. Kanske maten inte funkar. Kanske motivationen tryter. Kanske har man inte tålamod eller så har man inte det psyket som behövs för att fullfölja något.
Eller så tycket man helt enkelt att vinsterna är för små för vad man får avstå. Helt individuellt.

Min resa har inte varit rak. Jag har gråtit. Svurit. Förbannat. Det är helt normalt.
Eftersom jag tydligen någonstans målat upp att min resa var en dans på rosor så måste jag lyfta att så är ju givetvis inte fallet. Ni som läst här sen start, ni vet.

Jag har lärt mig så mycket på vägen. Om mig själv. Om andra.

Högre Fett E% betyder inte att bada i fett

Man kan äta en varierad artegen kost som är glutenfri och med hög fettprocent även om man inte dränker maten i fett.

Många tror att man alltid måste tillsätta extra fett för att äta LCHF, så är inte alltid fallet, eller naturligt glutenfri/stärkelsefri kost med naturliga fetter.

Lax, avokado, nötter, oliver, ost, olivolja osv är bla livsmedel med hög fett E%. Man måste inte alltid ha majonäs, cf, grädde, Smetana osv till.

Vissa måltider kan man behöva addera fett (se exv bild med räksallad, där jag la till en hemgjord caesardressing).

Vissa måltider behöver man inte addera (se exv bild med ägg/olivsalladen). Ibland om man inte går ner i vikt måste man titta på totalen.

Tillsätter jag för mycket fett utöver det som är i min mat?

Äter jag för lite fett utöver det som är i min mat?

IMG_1847.JPG

Att utstå något obehagligt stärker

Tåg.
Jag avskyr tåg av hela mitt hjärta.
Det finns inte mycket som får min puls att höjas och fejkmagsjukeillamåendet att smyga sig på mig utöver att just åka tåg.
Jag som rest fram och tillbaka från Irland frekvent och rest i mitt jobb, bytt flyg i främmande städer, transferbussar och allt annat.
Tåg gör mig darrig.

Men igår. Det gick inte undvika. Vår nyaste familjemedlem skulle hämtas hem och vi tänkte inte längre än att vi skickade mina uppgifter till kontraktet så det blev liksom jag som fick åka. Tåg.

IMG_1524.JPG
En busig herre vid namn Xenon. Han ser ut som en alien men han är en Devon Rex. Importerad från Danmark av en polsk uppfödare.

Så. Jag åkte alltså tåg själv. Jag överlevde denna gång också.

Lite likt nån skum bakgårdsbyteshandel så möttes vi upp på stationen i Göteborg. Vilt främmande människor. Första mötet som inte var bakom varsin skärm. Över en kaffe på O’Learys. Där avverkades alla papper, namnteckningar skrevs, pass i handen och sedan lämnades Xenon över och som vi längtat så efter honom i två veckor.
Allt var liksom över på 15 minuter. Jag hade tåg att passa och de färja.

Hem kom vi. Han är fantastiskt mysig denna lille herre. Tålamod med de äldre katterna verkar han ha och det är nog till hans fördel.

Idag har jag som resultat över att jag spände mig så igår haft molande huvudvärk och migränkänningar………

Men jag tog mig igenom pärsen. Kanske lite starkare.

Nedslag blir positivt?

Jag får många mail om hur nedslagen man blir varenda gång man bla ställer sig på vågen… Den där vågen…

Går att applicera på mycket.
Diet efter diet, metod efter metod. Ändå misslyckas man? Att misslyckas leder till ett nedslag. Ett nedslag leder till ett annat som i sin tur leder till dålig självkänsla.
Häpp, nu gick det inte denna gången heller….. och så grubblar man vidare tills man hoppar på nästa diet/metod osv.

Istället för att lära sig. Ett sk misslyckande behöver inte vara ett nedslag. Se det som att du lärt dig något. Fundera. Tänk. Applicera. applicera det i ditt liv som en erfarenhet och inte bara som ett tungt ok att bära. Tänk positivt, ja ja nu behöver jag inte göra det igen och vad lärde jag mig, vad sa min kropp, vad säger mitt sunda förnuft och mådde jag bra?

Skulle jag ha låtit mig bli nedslagen varenda gång min våg stått still under min resa så hade jag inte kommit någonstans. Min grund har varit densamma. Men man lär sig. Man finjusterar. Man lär känna sig själv.