Att ta hjälp

Jag vet hur jag ska gå ner i vikt. 

Jag vet hur jag ska gå upp i vikt. 

Jag vet funktionen de olika råvaror och livsmedel har på och i vår kropp. 

Och jag vet hur jag ska anpassa råd efter individ och jag vet hur jag bör äta själv för vissa mål.

Jag är heller inte fullärd. Blir man någonsin det? 

Medan jag viktminskade var det enkelt. Inte enkelt som en rak motorväg utan mer enkelt eftersom jag kunskapen besitter. Att utvärdera och anpassa kosten efter mina mål och min kropp fick mig att nå mina mål. Så länge mitt mål var att gå ner i vikt var det hanterbart. Att hålla vikten plus minus något kilo är inte heller det stora problemet. Mitt problem dök upp när jag ändrade fokus. När mitt mål blev att bygga muskler, forma kroppen och få dem synliga på ett hälsosamt sätt. För inte vill jag tappa muskler till priset av att minska i omfång. 

Hela min viktminskning så har jag ätit lchf och sedan övergått till en mer artegen kost med naturliga fetter för att min vikt hålla, där är ju även min utbildning sig grundad som ni vet. Men ju mer träning jag lagt in i min vardag ju mer van blev min kropp med min kost. I höstas så kände jag att just den där fitnessbiten inte riktigt gav mig de resultat jag önskade… Den kost min kropp krävde för prestation och ökad muskelmassa, den kostens kunskap jag inte riktigt besitter ut i fingerspetsarna. 12 veckor mellan bilderna.

 Jag är inte sämre än att erkänna när jag saknar kunskap. Så jag anlitade en coach. En fantastiskt kunnig sådan. Ren Styrka heter hennes sida. Kräsen som jag är och krav som jag har vad gäller kosten och dess renhet fick jag stort gehör för. Ett riktigt bra upplägg där även jag lärde mig en del. Fördelning, när, var och hur. Hur min kropp påverkas. Det finns många duktiga kostrådgivare där ute. Men det är ett fåtal Kostrådgivare jag verkligen har tillit för och som jag skulle rekommendera vidare. Maria är en av dem. 

Och visst som svar på en fråga. Givetvis gick jag på ett schema inriktat på en fitness-deff men med “ren mat” eftersom jag vill att mina muskler jag slitit för ska synas lite mer men inte enbart utseende mässigt utan även för att mentalt pressa mig. Vad klarar jag av? Skulle jag klara av att ta mig till en scen? Nääää…. Eller Jo visst det skulle jag men det skulle inte för mig vara värt det, i dagsläget. Tiden det skulle kräva är tid jag hellre lägger på min familj och mina vänner.

Det är ju faktiskt bara att erkänna. Att oavsett vad var enskild individ säger så finns det alltid ett uns fåfänga där bakom. Även om man primärt äter för hälsa, för att bli av med krämpor eller för att man har en autonom sjukdom osv. Så gör vi det till stor del även för att “se bra ut”. Jag kan bara hoppas att de flesta av oss gör det för oss själva. Men så är ju sällan fallet. Någon säger sig inte bry sig, men det är nog sällan riktigt sant. Vi ser uppdateringar på sociala medier som kryllar av “älska dig själv” och det stämmer, för du måste älska dig själv med och utan brister. Vi ser också konton (oftast instagram) som predikar “jag är nöjd precis som jag är” och jag hoppas innerligt att det är sant. Men man kan ju undra ibland… För visst finns där säkert ett uns av fåfänga som kryper fram när man står framför spegeln i en dagens outfit och fotar. 

Således även jag med mina selfies, gymbilder och framstegsfoton.

Jag är sällan nöjd. Jag är nöjd för stunden. Jag är nöjd med min dagsform och vad jag åstadkommer. Jag är nöjd med min träning för tillfället. Jag är nöjd med min tillvaro. Men skulle jag vara helt och hållet nöjd så skulle jag inte ha det drivet att prestera bättre. För att jag vet jag kan. Oavsett på hemmaplan, jobb eller gym.

Jag är däremot tillfreds och lycklig.

Jag tränar för min skull. För att jag har ett stillasittande jobb. Jag tränar för att JAG tycker det är snyggt med muskler men allra främst tränar jag för att jag tycker det är riktigt kul och jag pressar mig själv. 

Samma kan vi ju applicera på allt. Vi sminkar oss. Vi fixar håret. Vi klär oss fint. Vi ska göra det för oss själva och för att det får oss att må bra. Så är det. Så borde det vara. Men någonstans där bryr vi oss generellt alldeles för mycket vad andra tycker. Eller mer så, vad vi tror att andra tycker. 

Jag är nöjd. Skulle man applicera jag är nöjd i en relation. Hamnar man inte då i något slentrianmässigt? Jag är tillfreds och jag är lycklig men jag kan alltid ge mer och tar aldrig för givet. Vi är ett fantastiskt team här hemma.